Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
"Jag läser enormt mycket, det är faktiskt både mitt yrke och mitt nöje", säger förläggaren Eva Bonnier, som nu fyller 75 år och fortfarande är yrkesverksam i allra högsta grad. Bild: Anders Wiklund

Efternamnet Bonnier gav inga genvägar i karriären

Hon ville visa att ”flickor kan”. Och nog lyckades hon. I dag är Eva Bonnier en av Sveriges mest erfarna förläggare, utan planer på att dra sig tillbaka.

Om man tillhör bokhandlarsläkten Bonnier och firar 45 år som förläggare så bör man väl tycka om läsning. Ja, det gör Eva Bonnier. Till den grad att hennes familj ibland suckar och säger, ”ja, du läser väldigt mycket”.

– Jag har flera sätt att läsa på. Att läsa manus som förläggare är en sak. Att nöjesläsa är en annan. Och jag läser enormt mycket, det är faktiskt både mitt yrke och mitt nöje.

Hon började arbeta i bokbranschen 1975. Vägen dit var kringelkrokig, för släktens kvinnor hade andra förväntningar på sig. Eva Bonnier har i tidigare intervjuer berättat hur hon vid ett tillfälle var arg på sin pappa Gerard Bonnier, och sa ”du vill bara att jag ska tala franska och föda barn”.

– Då fnissade han lite, för det var väl ungefär så det var, säger Eva och skrattar. Och föda barn gjorde jag ju. Men tala franska gör jag inte särskilt bra.

Förlagschef i 17 år

Hon utbildade sig först till socionom, men när hon fått sitt första barn så började hon intressera sig för barn- och ungdomsböcker. Efter en kurs på Svenska barnboksinstitutet började hon som lektör för Bonniers juniorböcker. Där blev hon kvar till 1986, då hon startade Bokförlaget Eva Bonnier. År 1992 blev hon förlagschef på Albert Bonniers förlag.

Förlagschef var hon i 17 år. Sedan återgick hon till det hon tycker bäst om – att vara förläggare på heltid. Motivationen handlar om böckerna och författarskapen. Att engagera sig i processen och se en bok bli till, kanske få vingar och lyfta, få läsare, god kritik, fina priser. Störst av allt var kanske när Tomas Tranströmer fick Nobelpriset 2011.

– Det är ju lite oslagbart.

">
Bild: Anders Wiklund

Men från början var det andra skäl som drev henne.

– Min första drivkraft var att visa att flickor kan. För att jag inte var sämre i det här yrket än många andra.

Att heta Bonnier i efternamn borgade inte heller nödvändigtvis till några genvägar i karriären.

– I min värld har det alltid varit tvärtom, att man måste visa att man är lite extra duktig för att man heter Bonnier och måste visa att man inte får allting sig serverat.

Kan det ha varit enklare på vissa sätt att vara en kvinnlig Bonnier? Man jämfördes kanske inte lika mycket med föregående generation?

– Säg inte det. Som förläggare övertog jag några författare som hade varit min pappas författare en gång i tiden. Där blev man nog ganska mycket jämförd.

Blev en ansedd förläggare

Hon kom in i förläggarrollen hastigt, när hon efterträdde den legendariske förlagsmannen Åke Runnquist. Med åren blev hon en ansedd förläggare i egen rätt med många stora namn knutna till sig, så som Kerstin Ekman, Göran Sonnevi och Inger Alfvén. När man har följt ett författarskap länge så djupnar relationen, och i några fall blir en författare också en vän.

– Även om det ju i botten alltid ligger ett slags affärsförhållande. Men inte bara. Ibland är det inte så viktigt längre, det är ju naturligtvis det de skriver som kommer en nära.

Med tiden lär man sig också varje författares stil, och vet som förläggare vad man kan föreslå i syfte att förbättra, och vad man helt enkelt måste acceptera. Hon har någon enstaka gång refuserat en bok av en etablerad författare för att den inte har hållit måttet. Sådant måste en förläggare klara, även när det är en författare man har haft länge under sina vingar. När det någon gång har hänt så har relationen till författaren tålt det, säger hon.

Vad är författare och poeter för slags folk att ha att göra med?

– Det är väldigt olika, jag vet att jag någon gång sa att på Socialhögskolan lärde man sig att träffa många olika sorters människor. Det är ganska bra.

Svår poet eller bästsäljande kriminalförfattare? Nog finns förutfattade meningar om vilken typ som skriver vad. Men Eva Bonnier vill inte hålla med om att man kan dra några slutsatser om upphovsmannen utifrån genre.

– Under den gladaste människa kan det bubbla rätt mycket oro också. Någonstans i botten är ju alla författare väldigt kreativa, vilket tar sig olika uttryck.

Eva Bonnier

Ålder: Fyller 75 år den 24 april.

Gör: Bokförläggare vid Albert Bonniers förlag.

Bor: Stockholm.

Familj: Maken Erik Sidenbladh, fem vuxna barn och nio barnbarn.

Så firar jag födelsedagen: ”Ja du, jag hade tänkt fira med en släkttillställning, med min närmaste familj och med mina bröders barn och barnbarn och så vidare. Den är inställd. Jag har också ett litet pris i mitt eget namn som jag fick av mina barn när jag fyllde 70. Det ska jag dela ut, men under mycket mer lågtonade former än det brukar vara.”

Om att fylla 75: ”Det är obegripligt för mig. Jag tycker naturligtvis inte att det känns jätteroligt, men det är inget jag kan ändra på. Jag känner mig fortfarande ungefär som för 10–15 år sedan.”

Läser just nu: ”Som pesten”, om en möjlig pandemi, av den danska författaren Hanne Vibeke Holst.

Så rensar jag tankarna: ”Jag läser, och går gärna långa promenader. Jag är ingen som tittar på tv.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.