Efter flykten – nu drömmer Jalil om en framtid i Sverige

Vårljuset vinner ny mark för varje dag utanför kulturhuset i Stenungsund. Folk passerar vårt fikabord för att låna böcker eller se på konst. En pågående vardag där Jalil Amiry smälter in som vilken svensk tonåring som helst, med sina mjuka drag, bruna ögon och vänliga leende.

Men blicken blir stilla när han berättar hur han separerades från sin familj i samband med flykten från sin barndoms by i Afghanistan.

– Vi hade det svårt, jag var ständigt rädd och kunde inte ta mig till skolan, orolig att förlora fler släktingar. Tänkte att nästa gång kanske det är jag som försvinner.

Och efter att pappan blivit dödad bestämde Jalils mamma att familjen skulle fly. Med hjälp av människosmugglare tog de sig till Iran där de blev kvar i fyra månader i väntan på nästa resa till Turkiet. Inför färden separerades kvinnor och småbarn från män. Jalil var då femton år.

– Jag ville inte åka utan min familj, men smugglarna sa att jag skulle träffa dem när vi kommit fram. Jag protesterade men då slog de mig.

Hotad av beväpnade smugglare

Väl i Turkiet hittade Jalil inte sin familj.

– Jag visste inte vad jag skulle göra. Smugglarna var beväpnade, grymma människor och frågade om jag ville fortsätta eller dö här, berättar Jalil och trevar i minnet.

Tillsammans med ett trettiotal andra flyktingar tog han sig vidare till fots via Bulgarien, Ungern och Serbien.

– I Serbien blev vi tagna av polisen. De var snälla och hjälpte mig med mat och sovplats, berättar Jalil, som efter två månaders vandring var trött, hungrig och ledsen.

På drift i Europa utan givet mål. Stödd mot andra flyktingar och frivilligorganisationer tog han sig genom Österrike, Tyskland och via Köpenhamn till Malmö, där han sattes på tåg till Göteborg och transitboendet i Kortedala.

– Jag fattade inte vad någon sa eller vart jag hamnat, tänkte bara på min familj och grät. Nästa dag kom en kvinna som kunde persiska, hon sa till mig att här är det bra, att Sverige är ett tryggt land. Då bestämde jag mig för att söka asyl här, säger Jalil som skickades till Tjörn och en vända till Gotland innan han till slut placerades på ett hvb-boende i Kållekärr på Tjörn.

Han började språkintroduktionsklass på Nösnäsgymnasiet och arbetade hårt för att få godkänt i alla ämnen.

– Jag hade gått fyra år i skolan, och skulle nu lära mig ett nytt alfabet och både svenska och engelska. Det har varit svårt, särskilt svenskan, säger han och ursäktar emellanåt att han inte hittar rätta orden, trots både rikt ordförråd och rätt uttal.

– Jag förstår mer än jag kan uttrycka. Jag har alltid försökt prata svenska med folk, insåg snabbt att språket är vägen in i samhället.

På Tjörn fick Jalil ett sammanhang, vänner och vuxna som stöttade, alltmedan asylprocessen löpte på med avslag och överklaganden, nya turer och oro. Särskilt andra avslaget tog hårt, han tappade fotfästet, men bet ihop, gick till skolan och kämpade vidare.

Tänker ofta på familjen

Efter 18-årsdagen flyttade han till eget boende, bekostat av den ideella föreningen Agapes Vänner STO, så han kunde stanna på Tjörn tillsammans med bästa vännen Abdullah som kom till Sverige från Pakistan samtidigt som Jalil. De har följts åt som bröder sedan hvb-hemmet. Delat bostad och vardag, blivit varandras fasta punkt och trygghet.

– Han är min bästa vän, men kan aldrig i hjärtat ersätta min familj, tillägger Jalil allvarsamt.

Familjen har han inte hört av sedan den där natten i Iran för fyra år sen. Längtan och orosskuggan finns där hela tiden, men hoppet regerar.

– Jag tänker ofta på dem, kanske är de kvar i Turkiet eller Iran, men jag vet att vi kommer träffas igen, säger han tappert.

Och livet går vidare. Han har inget hemma att återvända till och bygger nytt här i Sverige. Envis som stål. Till slut hade han lyckats läsa in alla ämnen och 2017 kom han in på kockprogrammet.

– Jag har alltid tyckt om att baka och laga mat, och så gillar jag svensk mat, ler Jalil, som kan laga både kåldolmar och köttbullar.

Och för ett år sedan kom möjligheten att söka tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier, Jalil sökte och fick det beviljat i höstas. Ett tillfälligt andrum i ovissheten. En asylprocess på vänt och tillgång till välfärdssystemet och studielån.

– Det är lättare nu, det har gett mig mer hopp, säger han med stark röst.

Redan klart med fast jobb

När det tillfälliga uppehållstillståndet löper ut efter drygt ett år kan han söka arbetstillstånd och på sikt permanent uppehållstillstånd. Då gäller det att ha anställning och bevisa att man kan försörja sig. Jalil har redan jobbat på flera restauranger, är omtyckt, arbetsam och har planen klar.

– Jag tar studenten i vår och har redan fått fast jobb som kock på ett hotell i Skärhamn.

Adbullah seglar in genom kulturhusets skjutdörrar med pälsmössan på svaj och stort leende. Jalil skiner upp, de kollar busstiderna till Tjörn på mobilen. För tillfället bor de på olika håll, men planen är en gemensam lägenhet, jobba och dela på kostnaderna.

– Jag har ambitioner med mitt liv. I framtiden vill jag bli polis och hjälpa andra i Sverige. Det behövs afghanska poliser som kan kulturen och språket. Men för att bli polis krävs att man är svensk medborgare, så det få bli senare, ler Jalil som utstrålar ödmjukhet jämte beslutsamheten att få vara kvar här.

Han bärs av sin dröm om en framtid i Sverige.

– Här kan jag utbilda mig, jobba och leva tryggt. I Afghanistan kunde jag aldrig drömma om någon framtid.