"Jag har själv svårt att förstå hur jag ens kunde vara vid liv vid den tiden" – så inleder Adéle Holtz ett Instagraminlägg från den 1 januari i år. I inlägget blickar Adéle tillbaka till nyårsaftonen 2010, då hon var 20 år och fast i ett tungt drogmissbruk.
– Jag visste inte om jag skulle skriva inlägget, säger hon. Man skäms ju ändå… Det är inte en del av ens liv som man är stolt över. Men sedan tänkte jag ”varför ska jag hela tiden dölja det som varit och gömma mig själv?”.
Efter en kort paus lägger Adéle till:
– Det var en stor del av mitt liv och det har gjort mig till den jag är. Det har även gett mig en ökad förståelse för andra.
Adéle förklarar att hon började må dåligt tidigt.
– Redan i sjuårsåldern fick jag panikattacker. Jag var mobbad och hade ingen att prata med. Det blev ett inre kaos, jag kände mig inte förstådd.
När Adéles skolklass vid ett senare tillfälle fick lära sig om droger och dess konsekvenser hade det motsatt effekt mot vad det var tänkt.
– Jag vet inte varför, säger Adéle. Men jag tyckte att det lät spännande. Lyckorus nämndes och jag tänkte ”jag vill veta hur det känns”.
Ecstasy och LSD
Inte långt därefter, Adéle var då 15 år, träffade hon en kille som introducerade henne för ecstasy.
– För första gången i mitt liv kände jag ”oj, kan man må så här bra”. Snart frågade han ”vill du testa något ännu häftigare?”. Det var LSD.
När Adéle fyllt 16 år flyttade hon in hos pojkvännen och det missbruk hon snabbt föll in i eskalerade.
– Ett par år senare började mamma misstänkte något – ”detta är inte du”. Samtidigt kände jag själv att det bara blev värre och värre. Jag klarade inte gymnasiet på grund av missbruket. Jag kunde inte behålla ett jobb.
Livsavgörande beslut
Så kom slutet av 2010 – och på nyårsaftonen fick Adéle till sist nog, som hon själv uttrycker det. Hon lämnade sin egen nyårsfest och dagen därpå beslutade hon sig för att försöka ta sig ifrån det liv hon i dag beskriver som miserabelt.
– Mitt hem var så äckligt. Jag är egentligen en pedant men då var det verkligen vidrigt hemma. Jag och min pojkvän hade sagt flera gånger att vi skulle sluta, men… Jag har alltid haft dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Det som lockade och höll mig kvar i den världen var att jag var populär. Bland andra pundare såg jag bra ut.
Adéle berättar vidare om två saker blev betydelsefulla under åren som följde; hon började arbetsträna på ett hunddagis och hon mötte en psykolog som såg till så att hon fick prova dialektisk beteendeterapi.
– Det blev starten på vändningen. Terapin har verkligen hjälpt mig och på hunddagiset kände jag mig omtyckt.
Driver eget hunddagis
Sedan en tid tillbaka driver Adéle, tillsammans med två vänner, ett eget hunddagis.
Nyligen inleddes ett samarbete med Vägen ut! som stöttar människor, vissa med missbruk i bagaget, i att ta sig in på arbetsmarknaden. Adéle är kontaktperson för de som via Vägen ut! kommer för att arbetsträna.
– Jag kände direkt ett sug i magen – ”det här vill jag göra”. Jag vet ju hur det är, men jag vet också att det går att göra något mer av sitt liv. Plötsligt var mina svagheter min styrka. Och om jag bara kan hjälpa en person, om jag kan få en person att känna ”kan hon så kan jag”, då har allt inte varit förgäves, säger Adéle och tillägger:
– Det är lätt annars att tänka att jag kastat bort en stor del av mitt liv…
Perfekt kombination
Adéle ler en aning när hon fortsätter:
– Det här jobbet är verkligen en perfekt kombination. Jag får arbeta med hundar – jag har alltid tyckt om djur – samtidigt som jag kan hjälpa andra människor. Det kunde inte bli bättre. Det känns overkligt ibland, men jag tror mer på mig själv nu. Min självkänsla börjar stärkas.
– Jag är fortfarande psykiskt funktionsnedsatt, men jag har lärt känna mig själv och vet vilka hjälpmedel som finns att ta till.
Instagraminlägget från nyårsdagen avslutade Adéle med ”jag är värd att leva”.
– Jag förstår inte hur min kropp klarat det jag utsatte den för, säger hon lite dröjande.
– Jag åt inte – men proppade mig full med tunga opiater. Jag kunde snygga till mig själv och se ut som en partypingla, fast det var bara en fasad. Dagarna gick ut på att få tag i vad som helst för att slippa känna. Till slut kunde jag inte ta mig upp ur sängen utan drogerna. Jag ville aldrig bli beroende, jag ville absolut inte att mitt liv enbart skulle kretsa kring att få tag i nästa dos… men det kan gå väldigt snabbt att hamna där.
Adéle Holtz
Ålder: 31 år.
Bor: Hisingen.
Familj: Sambo och hund.
Gör: Driver hunddagiset Fyrfota Äventyr.
Intressen: Hundar – eller djur över lag, politik och aktivism, fota, måla, datorspel.
