Markus Knodt satt i bilen med en kollega när de ringde från adoptionsförmedlingen. Hans första tanke var att man missat att stämpla något papper. Men i stället fick han höra ”jag sitter här med en bild på er flicka”.
– När Markus ringde mig sa han ”hej mamma”, minns hustrun Lena. Vi hade väntat så länge. Det kändes overkligt. Jag frågade ”varför säger du så?”.
Skulle få se bilden
Lena ler en aning när hon fortsätter:
– På eftermiddagen skulle vi få komma till adoptionsförmedlingen och se bilden. Jag hade bråttom men Markus skulle duscha. Jag förstod inte varför, men så sa han ”jag vill vara fin när vi får henne”.
På övervåningen i familjens hus gör tolvåriga Olivia sig i ordning för fotbollsträning.
– Det här med anknytning... jag kände direkt ”det här är min dotter, hon är min”, säger Lena när hon ska beskriva känslan då de fick se Olivias foto.
Det var en dag i mitten av december 2008.
– När jag fick se bilden... det var som att bli klubbad, säger Markus. Jag tänkte ”det här är det viktigaste i livet”.
Ett par veckor senare stundade Olivias ettårsdag, men Markus och Lena skulle inte få hämta henne förrän i februari.
– Vi var lyckliga men samtidigt frustrerade över att vi inte fick vara med henne på hennes första födelsedag, fortsätter Markus. Dagen då hon fyllde år skrev vi Olivia i snön.
Försök genom IVF
Innan Markus och Lena beslutade sig för att adoptera hade de gjort ett par försök att bli gravida genom IVF.
– Men det tar på en som kvinna, konstaterar Lena. Jag kände till slut ”jag orkar inte mer”.
Lena tog upp frågan om adoption – för henne var det ett självklart alternativ. Men Markus var tveksam.
– För mig kändes det viktigt att vårt barn skulle komma från oss.
Han skrattar en aning och lägger till:
– Skitlöjligt när man tänker tillbaka.
– Jag känner honom så väl, så jag tänkte ”nu backar jag”, förklarar Lena. Jag började plugga, men mitt under utbildningen sa Markus en dag ”du, det här med adoption...”.
Markus beskriver hur han hade suttit i sin jobblastbil och tänkt – först på hur orättvist allt kändes.
– Men sedan kom jag fram till att ”adoption är nog ingen dum idé”. Det växte fram... och tur var väl det.
Tioårige Arvid passerar köket och frågar om han får ta en munk från fatet med fikabröd. När Markus och Lena fick beskedet att Olivia skulle få en lillebror var det Lenas tur att ta emot det efterlängtade samtalet – ”Det finns en gosse...”
– Jag ringde Markus, ”vi har fått en gosse!”. Sedan gick vi samtidigt in på mejlen – då fick man bilden skickad via mejl – och på eftermiddagen hämtade vi Olivia tillsammans och berättade att hon skulle bli storasyster.
Treårig storasyster
Olivia skulle fylla tre år när hon, Lena och Markus befann sig i Kina för att hämta Arvid.
– Innan vi åkte la vi paket på hennes säng som vi sa att hon skulle få när hon kom hem igen, säger Lena.
– Hon kände en viss rädsla att vi skulle byta ut henne, fyller Markus i.
Likt när de hämtade Olivia stannade Markus, Lena och barnen, efter att de fått ta emot Arvid som då var nitton månader, drygt två veckor i Kina.
– Olivia älskade broccoli och på hennes födelsedag var vi på en restaurang i Peking där vi bad om en broccolitårta, berättar Markus med ett leende. Men det var så skönt när vi äntligen kom hem, en eller två dagar före nyårsafton.
Ljuvlig nyårskänsla
Han vänder sig mot Lena när han fortsätter:
– På tolvslaget satt jag framför tv:n med en ostmacka medan ni sov – och det var ljuvligt.
Lena minns samma känsla när de kom hem med Olivia.
– Jag ville bara hem, stänga dörren och veta att ”nu är hon vår”.
– Innan vi kom hem var man på något sätt rädd att det skulle skita sig, säger Markus. Men väl hemma rann oron av.
Markus lutar sig fram och konstaterar därefter:
– Adoption är ett häftigt sätt att bli förälder på. Med facit i hand skulle vi ha struntat i att gå igenom IVF-behandlingen.
– Det är fascinerande om man tittar på våra barn, fortsätter Lena. Det är inte gener eller blodsband som gör att man känner samhörighet. Vi är så lika varandra, på flera sätt – temperament, idéer, intressen. Jag kan inte se vår familj på något annat sätt, den är så vi.
Efter en kort paus lägger Lena till:
– Jag känner mig också tacksam. Jag minns när vi just fått Olivia och satt på en buss i Kina. En gammal man cyklade förbi, vi fick ögonkontakt och han log och nickade. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det men det kändes som ett okej, vi fick tillåtelse att ta den här flickan. Det var så otroligt starkt.
Markus och Lena Knodt
Ålder: 48 respektive 45 år.
Bor: Backa.
Familj: Barnen Olivia och Arvid.
Gör: Chaufför, sjuksköterska.
Intressen: Träning, fotboll, resor.
