Drejningstrenden skapar yogakänsla och lerhypnos

När man går in i Ulla Örners lokal på Kobbarnas väg sker det något. Utanför är det stadsbrus, parkeringsvakter och blåst. Inne råder stillhet, lugn både för öga och öra och dofter av färg och lera. Här har Ulla Örner hållit till sedan 1999. Drejat och producerat själv, haft otaliga kurser och inhyrare, personer som arbetar självständigt men använder lokalen.

Gör gott för själen

Under pandemin har allt fler människor upptäckt att konstnärliga aktiviteter gör gott för själen, inte minst keramik. Radioprogrammet Spanarna konstaterade före jul att det råder en drejningstrend i Sverige, att vi har drabbats av ”lerhypnos” och att drejning har blivit den nya yogan. Ulla Örner nickar instämmande.

– Ja, det kan jag se. Leran tar verkligen all din uppmärksamhet, på det sättet är drejning väldigt meditativt.

Själv brukar hon aldrig bestämma innan vad hon skall göra när hon drejar.

– Jag gillar att sätta mig med leran och inte försöka styra över den utan låta leran bestämma. Leran är ett sådan föränderligt material, så tillåtande. Det finns inga andra material som liknar det. Leran följer dina händer och rörelser, men du får också följa med leran, säger hon eftertänksamt.

Ulla Örner arbetar mestadels i stengodslera och något med porslinslera. Bild: Marie Grahn

1/3

Själv hittade hon till keramiken när hennes yngsta barn hade fyllt tre år och hon kände att hon ville göra något konstnärligt. Hon anmälde sig till ABF:s målarskola.

– Jag minns att jag satt med ett platt papper och skulle rita något tredimensionellt på det. Jag lämnade rummet och gick till keramiken, jag drogs verkligen dit. Jag ville ha direktkontakt med det jag jobbade med.

Kan vara väldigt sinnligt

Alla som själva drejat kan känna igen sig i det, att drejning kan vara väldigt sinnligt när handen möter materialet. Ulla berättar om ett tidigt barndomsminne, hur hon satt i sandlådan och bara lät sanden hällas från hand till hand.

– Jag tror att jag har ett behov av att känna materialet. Precis som när jag ser en snygg tröja, då måste jag gå fram och känna på den. Känns materialet inte skönt då är den inte intressant.

En grundkurs i keramik följdes av en fortsättningskurs och sedan började Ulla själv att undervisa.

Det har blivit många kurser under årens lopp.

– I många år undervisade jag på ABF två dagar i veckan. Det var där jag kom i kontakt med en kompis som jag öppnade min första lokal tillsammans med. Idag är jag pensionär, sammanlagt har jag varit fast anställd i 2,5 år av mitt liv. Det ger inte så mycket pension men jag har tidigt anpassat mitt liv så att jag inte skulle behöva tjäna så mycket pengar, till exempel har jag valt att inte ha bil.

Ett slags trendsetter

På det sättet kan man säga att Ulla är ett slags trendsetter, då hon tidigt valde bort heltidsjobb och förväntade livsval för att gå sin egen väg. Sin kreativa ådra tror Ulla att hon fått från sin mamma som var konstväverska.

– Hon skapade jämt. Jag tror jag har fått väldigt mycket av tänket från henne. Hon broderade alltid fritt utan mönster, det har smittat av sig.

Ulla föddes i Göteborg men flyttade på mellanstadiet till Budskär och gick i skolan där och i Kungsbacka. Efter gymnasiet läste hon till mentalskötare, gifte sig med en man som var lärare och tillsammans flyttade de till Australien i 2,5 år. Väl hemma igen fortsatte Ulla att utbilda sig till fritidspedagog och arbetade ett tag med skolbarn. Hon skilde sig och träffade en ny man som hon fick sina två barn tillsammans med.

Hennes lokal består av en butiksdel ut mot gatan, målad i en mättad, ljus färg och med föremål som vaser, skålar, skulpturer och muggar uppställda på vackert tillverkade hyllor. Innanför ligger ett bränningsrum med sin stora keramikugn och ett stort rum fyllt med olika typer av lera, glasyrer, arbetsbord och flera drejskivor. Doften av färg och lera finns överallt i lokalen som andas kreativitet.

Låter leran bestämma

Ulla tar en stor bit stengodslera och börjar knåda. Hon, liksom två inhyrare som är på plats och arbetar, är klädda i arbetsoveraller. Den färdigknådande leran sätts på en drejskiva och Ulla börjar arbetet med att centrera lerklumpen. Leran dras upp och pressas ner ett flertal gånger. Ullas blick är helt koncentrerad på leran.

– Jag gillar som sagt att bara låta leran bestämma. Det tråkigaste jag vet är att göra muggar med handtag. Jag är ingen pill-människa som gillar at sätta fast öronen, inte heller mycket av en mönstermänniska, Former är det som lockar mig. Jag borde kanske ha mer av en plan, men det tror jag aldrig att jag kommer att ha, säger hon och ler.

65 år fyllda är Ulla tekniskt sett pensionär men har inga planer på att lägga ner sin verksamhet. Att på sina kurser undervisa människor från olika bakgrunder är också något som hon uppskattar.

– Det är roligt när det kommer människor hit som är väldigt olika, vad det gäller bakgrund och kunskapsnivå. Många har väldigt dåligt självförtroende, andra har så bråttom, så bråttom. Att lära dem att dreja och försöka hitta ett sätt som får dem att utvecklas i sitt skapande, det tycker jag om.

Marie Grahnlivsstil@gp.se