Lyckan efteråt beskriver Karin så här:
– Efter sista draget blev det helt svart i huvudet. Ett lyckorus, en glädje jag aldrig känt förut.
Ännu flera dagar efteråt var hon hes.
– När jag tar i och drar skriker jag ordentligt. Det blev mycket vrål i tre dagar. Och en del efteråt också, kraxar hon lätt.
Blev sjuk för två år sedan
Sjukdomen slog till för drygt två år sedan.
– Nu börjar bilden klarna varför det blev så. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv, aldrig stannat upp och reflekterat. Alltid gått på högvarv för att prestera max. Jag hade för många bollar i luften och jag har alltid gett mitt yttersta – i precis allt.
Karin berättar att hon alltid varit påläst.
– Jag gjorde mig alltid till expert, till exempel när familjen skulle bygga om. Jag blev ”arkitekt”, tog reda på olika sätt att trycka de tapeter som skulle passa och gick hårt in i alla andra val.
– Jag önskar att jag ibland borde känt att jag räcker till utan att alltid ge järnet.
Utbildningen med höga betyg hade prio ett. Inför en tenta var självförtroendet noll. Karin trodde inte på sig själv, räknade med att kuggas. Trots att hon klarade sig galant så lyste två röda bockar som stoppljus för henne.
– Det var ett fantastiskt resultat och jag förtjänade att ta det lugnt, men började direkt att läsa inför nästa tenta.
Fick panikångestattack
Smällen kom för drygt två år sedan och blev hård.
– Klyschigt, men den kom som en blixt från en klar himmel, på en kurs. Jag fick en panikångestattack, men visste inte riktigt vad det var för något. Jag ville komma hem, men kunde inte förmå mig till det. Pulsen skenade iväg, det var svårt att andas, jag fick ett adrenalin-påslag, kände oro men förstod inte varför.
Panikångesten fick henne senare inse att hon hade jonglerat med för många bollar. Hon ville vara duktig på jobbet. Husprojektet låg där också som ett tungt paket. Och hon ville vara en perfekt mamma.
– Vår yngste son fick dagisplats flera mil bort. Jag tog kontakt med politiker och skrev insändare i tidningen. Och löste problemet.
Men Karin blev sängliggande:
– Jag sov mer än ett spädbarn. I vaket tillstånd kunde jag inte koncentrera mig.
Något tycks ha förändrats i samhället?
– Så tänker jag också. Stressen har ökat, tempot är högt, man ska hela tiden uppdatera och vara tillgänglig. Den som kommer på lösningen på problemet borde få Nobelpriset i medicin.
Maken en klippa
Hennes man har hela tiden varit en klippa.
– Han är så lugn, har stöttat och sa ofta att det skulle ordna sig.
De träffades på en kurs.
– Vi pratade med varandra på kvällen och vid frukosten. En kollega förmedlade en handskriven lapp där Christian skrivit att det var trevligt att träffas och att hon gärna fick ringa.
På den vägen är det.
I idrottsväg har Karin provat på att simma, rida, tränat judo, löpt långlopp, cyklat och friidrottat. Hon var tränare och jobbade i styrelsen.
– Om jag fortsatt att idrotta efter 20-årsåldern, så hade jag nog varit bättre rustad.
Motion är bra medicin
En läkare tyckte att jag borde bli fysiskt aktiv.
– Att röra sig 45 minuter tre gånger i veckan har bättre effekt än antidepressiv medicin. Jag valde en lagsport där det finns ett visst tryck att komma till träningen, säger hon.
Det yttre, Karin är ingen jätte, skvallrar inte om att hon passar för dragkamp – ett ankare i laget.
– Men jag har alltid varit fysisk stark. En gång i veckan kompletterar jag med gym-träning och löpning.
Tidigare var tal om återhämtning grekiska för henne.
– Jag visste faktiskt inte vad det var, säger den annars pålästa tandläkaren.
Lång väg tillbaka
Ett halvårs skogspromenader, trädgårdsarbete och gruppsamtal på Grön rehab på Botaniska ingick i hennes väg tillbaka.
Och karriären med att dra rep har gått fort. Redan på andra träningen fick den något kortvuxna kvinnan bli ankare, längst bak i Stenungsunds dragkampslag.
– Jag fick använda benen mer, det kändes naturligt för min kropp. Och så har jag ju koll på de andra.
En dag plingade ett sms: ”Förbundskaptenen vill komma i kontakt med dej, ring honom”. Det resulterade i ett landslagsläger.
– Pirrigt, helt fantastiskt.
Sedan bar det av till Irland och EM.
– Jag fick höra att de tog ut dem som de trodde på och som kunde utvecklas. Vi var på två landslagsläger. Dragkamp är en lagsporternas lagsport, man har hela tiden koll på varandra. Nästa år, när teamkänslan trimmats, kan vi nog bli ännu bättre.
Karin Jacobson
Ålder: 38 år.
Bor: I ett torp från 1920-talet utanför Kode.
Familj: Sambon Christian Westgerd, Filip, 4, Axel, 6 och Edvin 8. Mamma, pappa och fyra syskon.
Yrke: Sjukskriven tandläkare sedan ett par år tillbaka.
Intressen: Dragkamp, familjen, att läsa, våra djur, hönor, en katt, tidigare också får, kalkoner och ankor därhemma.
Aktuell: Tog nyligen EM-brons i dragkamp.
