Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sanne Sjögren växte upp med missbruk i hemmet, men det var ingenting som det pratades om. ”Det hade nog gjort skillnad om vi hade pratat om det hemma. Det känns sorgligt att alkoholism är en så vanlig sjukdom som så få pratar om. Många lider – både de som är beroende och de som är medberoende”, säger hon. Bild: Anna Edlund

Dolda alkoholmissbruket präglade hela Sannes uppväxt

Hon förstod inte vad som var fel – hon kände bara att det var något som inte stämde. Sanne Sjögren växte upp i ett kärleksfullt hem, men där ett dolt alkoholmissbruk rubbade tillvaron. I dag använder hon sina erfarenheter till att hjälp andra.

Hon kontrollerade om det droppat från bag in box-lådan, hon följde efter ner i källaren...

– Jag hade en fin familj, fina vänner, jag idrottade mycket – men samtidigt växte en osäker sida i mig, säger Sanne, som efter en kort paus lägger till:

– Det stod aldrig alkohol framme, jag såg nästan aldrig drickandet. Fast när jag var i tonåren började jag förstå att något inte stämde. Mitt fokus låg på att hålla koll. Men i och med att missbruket inte syntes och ingen pratade om det förstod jag inte vad som var fel.

Sanne Sjögren med den 18 månader gamle sonen Louie i famnen. Bild: Anna Edlund

Vid matbordet i huset i Alingsås berättar Sanne – som i dag är 30 år, utbildad mellanstadielärare, men för tillfället mammaledig – om hur hennes föräldrar skilde sig strax innan hon skulle ta studenten.

– När jag ser tillbaka nu så innebar tiden efter skilsmässan mycket stress... det var kaos i mig.

Tog mycket ansvar

Sanne bodde då varannan vecka med mamma och varannan med pappa, och hon tog på sig uppgiften att rädda – som hon själv uttrycker det – föräldern som missbrukade och som mådde allt sämre.

– Jag tog mycket ansvar och hade själv börjat få ångestproblem – både prestationsångest och panikångest, förklarar Sanne. Men det är kanske inte så konstigt när man lever i konstant stress. Man är på helspänn hela tiden och väntar bara på katastrofen. Jag gick till kuratorn några gånger men vi pratade aldrig om hur det var hemma. Det har jag tänkt på nu när jag jobbar som lärare... att det är sällan man frågar ”hur har du det hemma?”.

Bild: Anna Edlund

När Sanne var i 23-årsåldern tog det dock stopp. Hon kände ”jag orkar inte mer, jag går sönder”. Hon hade då flyttat hemifrån men var fortfarande medberoende, kontrollbehovet fanns ständigt där.

– Jag försökte ställa krav och övervägde att säga upp kontakten. Men det var svårt, vi hade samtidigt en kärleksfull relation. Jag har också haft svårt för tillåta mig själv att bli arg, det gav mig extremt dåligt samvete.

Deltog i anhörigvecka

Runt den tidpunkten fick Sanne ett erbjudande om att delta i en anhörigvecka arrangerad av Nämndemansgården – som bland annat driver behandlingshem på flera platser i Sverige – vilket betydde mycket.

– Jag fick möjlighet att prata med folk som förstod, och jag fick tid att sörja, säger Sanne. Jag bestämde mig för att släppa ansvaret. Symboliskt fick jag en sten som jag skulle släppa. Det var en tuff vecka, men det kändes skönt att få ur sig all ilska och besvikelse jag burit på så länge. Jag förstod att jag inte kunde påverka drickandet och började prioritera mig själv.

Sanne berättar att hon under anhörigveckan även lärde sig mycket om alkoholism. Vid ett tillfälle tittade deltagarna tillsammans på filmen "Capricciosa", som handlar om en familj där det förekommer alkoholmissbruk, och Sanne minns hur hon grät och grät.

– Jag kände igen mig så mycket. Jag kunde inte sluta gråta... När man inte förstår sjukdomen känns det som att man blir sviken gång på gång. I dag förstår jag varför det blivit som det blivit. Det känns så klart sorgligt, men det viktigaste är att ta sig framåt. Man kan inte påverka vad man hamnar i – men däremot hur man ser på det och vad man gör med det.

Viktigt att inte skuldbelägga

Hon funderar lite men fortsätter snart:

– Ingen väljer ett missbruk. Som vuxen har man ett eget ansvar men det känns viktigt att inte skuldbelägga. Skammen är redan så stor att personen ofta förnekar sitt missbruk och inte vågar söka hjälp. Jag har fått en förståelse för att mycket bottnade i ångest och självmedicinering.

Bild: Anna Edlund

Sedan i våras är Sanne engagerad inom Stiftelsen Trygga Barnen – hon är en så kallad Trygg Hjälte med ansvar för Alingsåsområdet. Via sociala medier som Snapchat och Instagram finns de Trygga Hjältarna där som stöd för barn och unga med en närstående som missbrukar eller har problem med psykisk ohälsa.

– Det känns som ett fint förtroende, säger Sanne. Vi finns där, slussar vidare och stöttar i att söka hjälp. Jag känner mig tacksam över att kunna använda mina upplevelser till någonting betydelsefullt.

Vill hjälpa barn

Hon minns hur hon direkt när hon fick höra talas om Trygga Barnen kände ”där vill jag också vara med!”.

– Jag själv kände mig väldigt ensam. Nu vill jag hjälpa barn som går igenom någonting liknande – minska deras smärta. Jag vill även sprida kunskap. Jag gick nyss en föreläsningsutbildning hos Trygga Barnen och är redo att föreläsa i skolor – om ämnet men också om Barnkonventionen som blir lag 2020. Jag sitter på mycket erfarenhet och kunskap som andra kan dra nytta av.

Sanne Sjögren

Ålder: 30 år.

Bor: Alingsås.

Familj: Sambo, en son och två katter.

Gör: Mellanstadielärare, samt engagerad inom Trygga Barnen.

Intressen: Sticka, umgås med vänner och familj.

Trygga Barnen

För mer information om den hjälp som finns att få: tryggabarnen.org

Instagram och Snapchat för den som vill komma i kontakt med Sanne: th.alingsas

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.