Det är både lite tröttsamt och uttjatat att upprepa att vi lever i en märklig tid. Det onormala tar inte heller paus. Det känns som att varje ny dag kan te sig konstigare än gårdagen. Och kanske är det konstigaste av allt att vi människor bara hänger med och nästan sväljer allt.
Tänk bara att vi under de senaste sex månaderna har bevittnat att tre fjärdedelar av världens befolkning levt i karantän eller lockdown. Hade någon under förra året i oktober yppat att exempelvis spanjorer skulle sitta instängda i sina hem i 74 dagar, så hade jag tyckt att det hade varit en absurd tanke.
Eller tänk bara på hur kulturen och upplevelser bara plockades bort från våra liv. Jag känner en stor tomhet och saknad efter det självklara att till exempel kunna gå på en konsert eller en teater. Jag tänker också på begrepp som budgettak, som jag ofta upplever som en naturlag som inte kan ifrågasättas, och vips så pumpar vi in pengar som aldrig förr i systemet för att motverka pandemins skadeverkan i ekonomin. Ett virus som sätter våra liv i gungning. Ett virus som tvingar en premiärminister till en isolerad tillvaro på ett sjukhus. Inget av det var tänkbart innan den här marsmånaden år 2020.
Det enda man får hoppas på är att vi går helskinnade ur det nuvarande infernot, vilket säkerligen kommer att kräva uppoffringar och modiga beslut på alla nivåer i samhället. För samtidigt som det onormala pågår så fortsätter livet som vanligt, och det normala och onormala flätas ihop. Det vi hade planerat innan mars 2020 pågår fortfarande, men kanske i nya former. Jag hoppas bara att erfarenheterna vi får med oss i vår kollektiva resa nu, ska vara till hjälp för att ta itu med de utmaningar vi har framför oss. Det är kanske nu när vi går och väntar på att pandemin ska gå över som vi har tid och möjlighet att lägga alla samhällsutmaningar på bordet och leta efter hållbara lösningar.
Ta till exempel alla de högutbildade personer som har permitterats eller förlorat sitt arbete under pandemin. Varför inte skapa plattformar där deras kunskap och erfarenheter kan tas till vara för att ta fram förslag på hur våra samhällen kan bli mer klimatneutrala?
Varför inte skapa tvärsektoriella team med yrkeskunskaper från olika yrkesområden som kan tänka ut olika lösningar för pågående samhällsutmaningar som lärarbrist och gängkriminalitet? Låta samhällsutveckling bli en del av permitteringstiden. Tänk om vi kunde använda ”väntan” på att pandemin ska gå över, mer effektivt.
Vad väntar vi på? Att allt ska återgå till hur det var förut? Det kommer inte att bli som förut och det behöver inte vara negativt. Nya roller och yrken kommer att komma som en följd av pandemin, andra innovativa sätt att umgås kommer att uppstå. Vi kommer säkert att se mer uppfinningsrika upplägg för att fler ska ta del av kultur liksom att kulturbegreppet kan komma att utvidgas.
Många pratar om det, att covid-19 kan ha gett oss ett smakprov på vad som komma skall. Frågan är om vi är beredda på förändringen. Den riktiga förändringen. Då krävs det nytänkande, ett helhetsperspektiv och att vi vågar prata om de utmaningar vi har framför oss, med eller utan ett farligt virus.
