Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Britta Hermansson har skrivit sin helgkrönika från Nya Zeeland på andra sidan jordklotet. Bilden är från Muriwai Beach i närheten av Auckland. Bild: Chris Gorman, Anders Ylander
Britta Hermansson har skrivit sin helgkrönika från Nya Zeeland på andra sidan jordklotet. Bilden är från Muriwai Beach i närheten av Auckland. Bild: Chris Gorman, Anders Ylander

Britta Hermansson: Det finns fortfarande skönhet i denna värld

Helgkrönikören Britta Hermansson skickar en hälsning från Nya Zeeland där hon vandrar runt och tänker på romanen "Juloratoriet" av Göran Tunström. "Den läsupplevelsen har i alla år legat i topp hos mig", skriver hon.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Här kommer en hälsning från andra sidan. Jag har rest så långt bort jag kan komma på vår runda planet. Sedan vänder det igen.

Författaren Göran Tunström (1937-2000). Bild: Leif R Jansson
Författaren Göran Tunström (1937-2000). Bild: Leif R Jansson

När jag ser och vandrar i detta vackra landskap tänker jag på Göran Tunströms roman "Juloratoriet" och Tessa, som levde på en fårfarm på Nya Zeeland med sin ende bror, som sakta skavde ner hennes självkänsla till ingenting. En kortvågsradio i Sunne, kontakten mellan brodern och en entusiast i Sunne blir början på en kärlekshistoria vackrare än allt jag läst. Två människors desperata längtan efter tröst, vardagsprat och mening når varandra. Vågorna knöt ihop lilla Sunne i Värmland med en fårfarm på Nya Zeeland.

Så uppstod efter en tid en brevväxling från andra sidan som for genom dagar och nätter. Hon hämtade i hemlighet sina brev adresserade till postkontoret en bra bit ifrån fårfarmen för att få ha dem ifred. Breven gjorde livet uthärdligt för Tessa, som behövde dem från det fjärran Sunne trots att hon fanns i det vackraste av paradis. Motsatt fick Aron, som sörjde hustrun Solveig vars liv slutade i en tragisk olycka, hopp av de brev som landade i Sverige. Hälsningar från andra sidan. Den läsupplevelsen har i alla år legat i topp hos mig. Jag tyckte mig se skymten av Tessa i parken strax nedanför mitt hotell i Auckland, alldeles vid det sjukhus jag tänker mig att hon så småningom arbetade på.

Skriv ett vykort, utropade en äldre vän inför den här resan. Jag hajade till. Oj, ett vykort. Men det var länge sedan. Hur gör man det nu igen? Blir inte det alldeles väldigt krångligt. Senast jag postade ett vykort från en resa var nog till min mamma. Hon har gått ur tiden. Det måste vara minst fem år sedan jag tog mig tid att skriva och få fatt i rätt porto. Nu måste jag ha ett frimärke, ett kort och en postlåda och tro att detta lilla vykort kan färdas från andra sidan jordklotet hem till den som önskade en hälsning från andra sidan.

Vacker vy från Nya Zeeland. Bild: Britta Hermansson
Vacker vy från Nya Zeeland. Bild: Britta Hermansson

De här raderna jag just nu skriver kommer troligen fram fortare. De är ett knapptryck bort, men kanske vykortet ändå värderas högre när det dimper ner i vår stad. Det är möjligt att jag dimper ner före, men nu är det i alla fall postat!

Orden om hopp som färdades mellan Tessa och Aron i Tunströms roman hade både avsändare och adressat. Aron påbörjade den långa resan men kom aldrig fram till detta jordiska paradis. Men hans son Sidner reste några år senare för att meddela Tessa att Aron aldrig svek henne. Men sorgen tog överhand. Också för att säga att inga ord av hopp är förgäves. All tro på ett vackrare liv har mening och det finns fortfarande skönhet i denna värld.

Nu postar jag ett vykort från andra sidan. Det ska färdas över jordklotet och dimpa ner på en hallmatta i Göteborg.

Så länge det finns en mottagare på andra sidan är det lönt att adressera några rader om att jorden fortfarande består av många otroligt vackra platser och vänliga människor. Också av kärlek som kan färdas osannolikt långt för att möta en mottagare. Det ska vi inte glömma i novembermörkret. Någonstans är det försommar. Det vet jag.