Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Det får vi ta när pandemin är över

Prästen Tomas Sjödin känner att orken avtagit en aning när det sociala trycket så pass länge varit betydligt lägre. Kanske har det här året varit den detox-kur vi behövde för att inse var gränserna för vår ork går, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är inte utan att man undrar hur det skall bli, när allt som skjutits på framtiden under det år som gått ska börja genomföras. Och då tänker jag: plus det som skulle varit ens ordinarie liv. Jag kan inte ens komma ihåg alla de gånger jag hört mig själv, våra vänner och mina kolleger säga orden: ”Det får vi ta när pandemin är över”.

Personligen skjuter jag, sedan mars i fjol, framför mig otaliga fördrag, en handfull vigslar och så den nätta lilla bjuda-hem-lista som hänger på en spik i köket.

Hur ska man orka

Massor med roliga grejer men nog blir man aningen förskräckt när man funderar på hur man skall orka allt roligt?

För till detta skall läggas att jag tillhör dem som känner att orken avtagit en aning när det sociala trycket så pass länge varit betydligt lägre. Den finlandssvenske författaren Tommy Hellsten skrev för några år sedan en bok sedan som hette ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”. En bra bok. Själv funderar jag på att skriva en som skall heta ”Ju mindre du gör desto mindre får du gjort”. För så känns det.

Som att hela samhället har skruvat ner aktivitetsnivån ett par snäpp och vid varje uppskjuten aktivitet tagit ett djupt extra andetag och en kopp kaffe på balkongen istället. Eller lyssnat på fågelsången i någon av stadens parker.

Vi ställer om

Häromdagen såg jag hur det kommer en svärm av aktiviteter emot oss från framtiden och att jag varken vill eller orkar tänka tanken på att allt det nu skall baxas in i kalendern. Jag tror att det bästa sättet att suga ut något slags mening ur den, för många, förfärliga pandemin är att byta ut ordet uppskjutet till ordet överspelat. ”Vi ställer inte in, vi ställer om” var mantrat som trummades in i början.

Den detox kur vi behövde

Jag undrar om det inte är dags att lägga det till handlingarna nu och landa i att ”Det som inte blev av inte måste bli av”. Det är precis nu vi har chansen att välja en livsstil som är skonsammare mot oss själva, mot varandra och mot den himlakropp vi bebor och älskar. Kanske har det här året varit den detox-kur vi behövde för att inse var gränserna för vår ork går?

Jag stötte ihop men en man på över nittio år i affären för en tid sedan. Vi hade inte setts på mer än ett år. Han hejade glatt, sedan sa han: ”Jag ser att åldern har tagit ut sin rätt på dig också.” Sedan pinnade han vidare för att inhandla sina frukostflingor. Jag stod kvar ett ögonblick och tittade efter honom. Sedan tittade jag ned på min egen, lätt förslappade kropp. Jag kanske borde kanske blivit nedslagen, men jag blev glad.

Tänkte att jag håller på att växa i min ålder, att det är bra att utsida och insida säger ungefär samma sak och kom osökt att tänka på det barn som kommenterade sin farmor med orden: ”Hon växer nedåt”.