Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

"Det enda vi kan göra för att motverka att historien upprepar sig är att ständigt påminna oss om de folkmord som fått passera genom åren", skriver Karim Zendegani. Bild: Robin Aron, Anders Hofgren

Karim Zendegani: Det demokratiska samtalet måste värnas varje dag

Karim Zendegani frågar sig varför det är så viktigt att återkomma till Förintelsen år efter år, och hittar svaret i en bok om hur helt vanliga tyska män gradvis förvandlades till massmördare. "Samtalstonen hårdnade gradvis och avhumaniseringen hade sin långsamma process. Därför handlar hågkomsten av Förintelsen inte bara om det förgångna, utan om det som sker här och nu", skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Andra världskriget och Förintelsen är ett återkommande ämne i det offentliga samtalet med dokumentärfilmer, minnesdagar, böcker och seminarier som följd. Tidningar och nyhetsrapporteringar fylls med berättelser från överlevare om det hemska som hände första delen av 1940-talet. Varför är det så viktigt att återkomma till Förintelsen år efter år? Det enklaste svaret kan vara att historien upprepar sig. Att vi alltid behöver påminna oss om vad som hände för att inte göra samma misstag igen. Det är vårt kollektiva ansvar att se till att vi inte råkar hamna i samma makabra helvete flera decennier senare. För vad var det egentligen för mekanismer som möjliggjorde Förintelsen? Då helt vanliga medborgare hejade på eller med sin tystnad lät det ske.

För att få svar på de här frågorna fick jag tipset att läsa boken ”Helt vanliga män” av Christopher R Browning. Om man ska läsa fem böcker i hela sitt liv så är den här boken en av dem. Boken handlar om reservpolisbataljonen 101 som bestod av helt vanliga män som var för gamla för att skickas till fronten under andra världskriget. Män som hade vanliga jobb, familjer och barn. Dessa män skickades till Polen för att enkelt beskrivet ”rensa”. Uppdraget bestod i att rensa polska landsbygden från judar. Hur kunde dessa män skolas till massmördare under relativt kort tid? Vilka mekanismer fick helt vanliga människor att passera alla etiska och moraliska gränser i sådan grad? Det mest skrämmande när jag läser boken är tanken på vad jag själv hade gjort under rådande omständigheter. Är jag vaccinerad mot det grupptryck som dessa män kände? Har jag modet att ifrågasätta order som kommer från högre ort om det strider mot de mänskliga rättigheterna?

Många faktorer lär ha spelat roll och skapat förutsättningar för det som hände då för 80 år sedan i hjärtat av Europa. Det finns inte tillräckligt utrymme att diskutera detta här. Men att majoriteten av tyskarna passivt tillät hetsjakten på judar och romer utan något kritiskt förhållningssätt är ett faktum. Gränserna passerades successivt. Samtalstonen hårdnade gradvis och avhumaniseringen hade sin långsamma process. Därför handlar hågkomsten av Förintelsen inte bara om det förgångna, utan om det som sker här och nu.

Inom vissa grupper, till exempel religiösa samfund, fotbollsklubbar, gäng och extrema politiska miljöer, kan man ibland finna extrema exempel på beteenden där man hyllar den egna gruppen på bekostnad av andra. Detta i kombination med avsaknaden av ett kritiskt förhållningssätt till auktoriteter kan skapa en tillhörighet som föder ett hatiskt "vi och dom"-tänkande. Det är här hatet gror mot ”den andre”.

Det enda vi kan göra för att motverka att historien upprepar sig är därför att ständigt påminna oss om de folkmord som fått passera genom åren. Att vi aldrig glömmer förintelsen av judar och romer under andra världskriget liksom de folkmord och förföljelser mot grupper som pågått efter att FN:s deklaration för mänskliga rättigheter antogs 1948. Vi måste också varje dag värna om det öppna demokratiska samtalet. Där åsikter inte står oemotsagda utan tillåts möta motstånd från olika håll. Det är inte bara en rättighet utan även en fantastisk frihet.