Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jonas Eek, krönikör för Namn Bild: Jonas Lindstedt
Jonas Eek, krönikör för Namn Bild: Jonas Lindstedt

Jonas Eek: "Det bor en Mister Diaz i oss alla"

Prästen Jonas Eek resonerar över människans förmåga att känna hopp eller är det ren och skär galenskap. Hur länge försöker man rädda någonting som redan är förlorat?, frågar han sig och kan en arbeta för en lösning? ”Varje gång Mister Diaz sätter in ett nytt skyltfönster övervinns kaos”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

De våldsamma scenerna som under påskhelgen utspelades i ett par av landets förorter lämnar inte näthinnan. Enligt polisen ett välorganiserat uppror. Det värsta de upplevt. Människor som gått in för att döda ordningsmakten.

På bibelns språkbruk är kaos diaboliskt, ett slags upplösning som splittrar och drar isär gemenskaper. Men jag kommer också att tänka på Mister Diaz från en helt annan bok.

I romanen Harlem Shuffle berättar den Pulitzerbelönade författaren Colson Whitehead om 1960-talets USA, ett land plågat av rasism och segregation. Boken skildrar livet i Manhattans norra stadsdel. Bland annat beskriver Whitehead de upplopp som drabbade distriktet; scener inte olika dem från påskens Skäggetorp. Harlemkravallerna gjorde att affärerna för de allra flesta näringsidkare gick trögt, bortsett från glasmästarna som hade strålande tider tack vare alla krossade skyltfönster.

Mitt i Harlems virrvarr drev Mister Diaz sin spritbutik. Butikens fönster krossades upprepade gånger. Men Mister Diaz var tålmodig. ”Fyra gånger blev rutan krossad och fyra gånger satte han in en ny. Var det ett bevis för hoppets kraft, eller bara ren och skär galenskap? Han var en man som satte sitt hopp till en omöjlig lösning. Hur länge försöker man rädda någonting som redan är förlorat?”

Mister Diaz svar på kravallerna i 60-talets Harlem ställer frågor som är dagsaktuella. Försöker vi rädda något som redan är förlorat? Är den enträgna vägran att ge upp ytterst en omöjlig lösning? Är det tålmodiga fönsterbytande ett utslag för hoppets kraft eller är det ren och skär galenskap?

Tillbaka till bibeln. Här är hållningen paradoxal. Vi möts av det dubbla budskapet att världen på en och samma gång är förlorad och räddad, förtappad men också värd att kämpa för. I den kampen, tror jag, är tålamod ett av det starkaste vapen som människan äger. Uthållighetens kraft. Den obändiga viljan. Segheten att stå emot. Vägran att ge upp och beslutet att stå kvar. Tålamod är en resurs som kan övertrumfa kravaller och kaos.

Oavsett om det är förortsgängen eller Putin själv som tar till sina vapenarsenaler – mot enskilda människors uthållighet kan de aldrig vinna. Varje gång Mister Diaz sätter in ett nytt skyltfönster övervinns kaos.

Häromdagen hörde jag en äldre kvinna utbrista: ”Jag är född i krigets Europa och nu finns risken att jag också kommer att dö under pågående krig.” En människas hela liv inramat av krigets vansinne. Men jag gissar att hon däremellan har skrattat, hoppats, försökt och älskat. Jag inbillar mig att hon haft tålamod i en förlorad värld. Att hon vägrat ge upp på gatorna i det som varit hennes Harlem. Och jag ser framför mig hur hon, flera gånger, har bytt fönster i sitt livs spritbutik.

Är det hoppets kraft eller ren och skär galenskap? Eller är det kanske bara så som ett människoliv kan levas i vår paradoxala värld?

Jag hoppas och tror att det bor en Mister Diaz i oss alla.