Jag kan inte låta bli att skriva om coronaviruspandemin. Många fler än vad man initialt trodde har blivit smittade och pandemin medför enorma problem för människor över hela världen. I Sverige arbetar en massa hjältar på våra infektionskliniker, intensivvårdsavdelningar och smittskyddsenheter under besvärliga omständigheter för att vårda sjuka och begränsa smittspridningen. Alla hoppas att detta ska klinga av så snart som möjligt, men det är verkligen svårt att veta hur det ska gå.
Själv märker jag av coronaviruset på ett mycket konkret, men i sammanhanget obetydligt sätt: alla vetenskapliga möten ställs in. Det började för ett par veckor då organisatören av ett litet möte, som skulle äga rum utanför London i slutet av mars, mejlade runt och frågade de presumtiva mötesdeltagarna om de skulle kunna komma. Min underbara och alltid positiva kollega i Hongkong, Nancy, svarade glatt att det inte var några problem för henne att resa. Hennes mejl följdes direkt av 20 avbokningar. Mötet blev inställt. Jag tyckte lite synd om henne då. Ett tvådagarsmöte om traumatiska hjärnskador i Trento häromveckan blev ett tvåtimmarsmöte över Skype. Mitt översiktsföredrag om nya blodtester för hjärnskada behövdes inte; vi gick i stället direkt in på samarbetsprojektets konkreta resultat och efter en kort tid fick de italienska intensivvårdsläkarna återgå till sina avdelningar för riktigt arbete. Det internationella mötet om Alzheimers och Parkinsons sjukdomar i Wien i början av april är omvandlat till ett online-möte. Den kommande fredagen har vi disputation med opponenten på videolänk från Kuopio.
Själv känner jag mig lite nere. Jag tror att det är en pyrande medelålderskris. Denna blev inte bättre av den Bo Kasper-konsert som jag var på tillsammans med familjen för ett par veckor sedan (den sista konserten på länge, förmodar jag). Ungarnas kommentar var att bandet kanske var coolt för 20 år sedan. De envisas för övrigt med att kalla mig farsgubben, men det känns kärleksfullt på något vis.
Jag har för övrigt 58 olästa böcker på mitt nattduksbord. Dessa borde läsas och en hemmakarantän vore det optimala tillfället. Jag har vidare beställt Albert Camus "Pesten" och Giovanni Boccaccios "Decamerone" som en förberedelse på ett förvärrat virusläge. Det obestridda mästerverket i isoleringslitteraturen är dock Lars-Olof Bengtsons "Biblia" från 1992. Upplägget är klassiskt. En svår herpesepidemi (nu har ju i och för sig de flesta av oss redan herpes i en eller annan form) drabbar staden Göteborg i början av 1990-talet. Sju kvinnor och tre män från Kortedala beger sig i preventivt syfte till Känsö för att där vänta ut smittans härjningar. Tillsammans kommer de överens om att under tio dagar återberätta etthundra verk ur världslitteraturen och, vid behov, förbättra dem. Vill man snabbt bli otroligt beläst är detta boken att ta sig an. Titeln finns i källararkiven på åtta bibliotek i vårt avlånga land och på åtminstone ett antikvariat (samt i min bokhylla).
Jag har plötsligt fått en massa luckor i min kalender. Det konstiga är att de negativa effekterna på forskningen av dessa inställda möten och resor lyser med sin frånvaro. De kanske inte behövdes. De kanske i själva verket var helt onödiga eller till och med kontraproduktiva. Tänk om coronaviruset blir det som till slut räddar klimatet.
