Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Karim Zendegani, krönikör. Bild: Anders Hofgren
Karim Zendegani, krönikör. Bild: Anders Hofgren

Karim Zendegani: Det är våra val som avgör om vi kan hoppas eller inte

Med bara några få dagar kvar till årsskiftet reflekterar Karim Zendegani över det han beskriver som ”skitåret 2020”. Han gläds åt vaccinet, men pekar samtidigt på mänsklighetens nästa tuffa utmaning inför framtiden: ”Magnituden av problemet kan vara tio gånger värre än pandemin. Klimatförändringar”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är bara några dagar kvar till slutet av skitåret 2020. Ett år som förkroppsligar hopplöshet och förtvivlan. Det bottenlösa i känslan av att allt kan bli värre och det lilla ljuset i tunneln som ibland tänds, är inget annat än ett mötande tåg. Tänk på pandemin, det politiska läget i USA och vetskapen om att jordens temperatur ökar trots att majoriteten av dess befolkning har ställt om sina liv och vanor under den rådande pandemin.

Ja, inte så uppmuntrande direkt. Ändå lever vi i ett samhälle där positivt tänkande är en grundpelare för vår livsstil. Men det känns som de sista dropparna av positivt tänkande dunstade bort lika snabbt som handspriten i våra händer. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa. Men vadå för hopp? Kan det vara det fatalistiska tankesättet som råder i till exempel Iran med begrepp som ”om Gud vill” som är kopplat till något utomjordisk kraft och mirakel eller hoppet som är kopplat till människans förmåga och rådighet? Oftast kan det förstnämnda bli ett hinder för vårt agerande, en paralyserande kraft för att ta tag i problemen eftersom lösningarna är utanför vår makt. Samma paralyserande kraft kan dock finnas på andra sidan myntet, det vill säga hopplösheten. Vi kan ändå inte lösa problemen, det är lika bra att strunta i det som händer i världen och bara ge upp.

Med lite reflektion kring året 2020 kommer bilden av att ”allt går åt skogen” fram. Och det är då vi griper tag och gör allt vi kan för att förändra situationen. Vi förändrar våra vanor radikalt, ställer in planerade fester och bröllop, börjar cykla i stället för att åka buss, sitter i den mörka tråkiga december och ugglar ensamma i våra hem och försöker skapa någon typ av julstämning (åtminstone för barnens skull). Våra samhällen gör sig av med gamla sanningar och vi gör saker på nya sätt, se bara på hur synen på arbetsplatsen har förändrats. Den fysiska platsen verkar spela mindre roll för effektiviteten i arbetet liksom att resor börjar kännas onödiga när de digitala verktygen för möten blir det nya normala.

Under våren och sommaren läste man att ett eventuellt vaccin skulle ta minst två år att framställa. Vad händer nu, jo vaccinet är ute och folk blir vaccinerade nio månader efter att pandemin erkändes. Jag tror att det var förtvivlan och vetskapen om problemets storlek som banade vägen för att ta tag i problemen. Den sortens förtvivlan man får när man kommer till insikt om hur illa verkligheten ser ut. När vi har insett det så har vi agerat utifrån den insikten. 1–0 till mänskligheten, men den finns ett annat problem som inte är löst än. Och magnituden av problemet kan vara tio gånger värre än pandemin. Klimatförändringar. Det är dags nu att se på problemet och göra som vi gör med pandemin. Se problemet, samla oss, mobilisera och satsa resurser för att ta fram vaccinet mot klimatförändringar. Det är vi och vår förmåga och våra val som avgör om vi kan hoppas eller inte. Och vi har förmågan, det är bara att välja.