Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Karim Zendegani, krönikör. Bild: Anders Hofgren
Karim Zendegani, krönikör. Bild: Anders Hofgren

Karim Zendegani: Det är svårt att vara optimistisk just nu

I likhet med de flesta andra funderar Karim Zendegani på coronaviruset och pandemins effekter. "Det verkar som att viruset sätter sig i våra nervceller och förvränger vår verklighetsuppfattning. En verklighet ljusår från det vi upplevde för bara några månader sedan. För vem hade tänkt i januari 2020 att ett vanligt dörrhandtag, eller en nysning i bussen skulle vara sinnebilden av döden och respiratorer?", skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är svårt att vara optimistisk och se på livet ur en positiv synvinkel just nu. Rapporter om antalet döda, arbetslösheten och ekonomisk kris duggar tätt i vardagen. Diskussionen om rätt eller fel strategi lägger sig som en våt filt i nästan alla samtal och delar vänner och släkt och familjemedlemmar i två läger.

Det är nästan så att jag misstänker att Folkhälsomyndigheten ligger bakom det hela för att både skapa och fördjupa den så kallade sociala distanseringen. Ett virus som inte bara angriper våra lungor utan även vårt tankesätt och vårt sätt att vara. Det verkar som att viruset sätter sig i våra nervceller och förvränger vår verklighetsuppfattning. En verklighet ljusår från det vi upplevde för bara några månader sedan.

För vem hade tänkt i januari 2020 att ett vanligt dörrhandtag, eller en nysning i bussen skulle vara sinnebilden av döden och respiratorer?

Ofta jämförs kampen mot viruset med att vi befinner oss i ett krig och det kan verka begripligt, med undantaget att vår nuvarande fiende är osynlig och den är verken intresserad av territoriella eller ideologiska vinningar. En känsla som oftast förknippas med krig är osäkerheten. Att inte veta vad som händer med en själv eller med ens nära och kära. Att ständigt vara vaksam. Det kan vara ens arbetsplats eller barnens skola som kan bli målet för fiendens nästa attack.

Känner jag igen mig i känslan? Absolut. Osäkerhet är tärande. Och vi är drabbade just nu.

Det cirkulerar en intressant teckning i sociala medier som illustrerar hur folk som badar i havet blir jagad av en haj som heter corona. Alla plaskar och springer i panik från hajen ovetandes om att den lilla hajen själv jagas av en större haj som betecknas som ekonomisk recession och att den i sin tur jagas av ännu större haj som kallas klimathotet. Vi ser hur pandemin har påverkat vårt liv hittills men vi vet inte så mycket om vad konsekvenserna av viruset kan bli framöver.

Ju mer jag tänker på illustrationen om hajarna desto mer övertygad blir jag om att min upplevelse av säkerhet innan corona kan ha varit en illusion.

För vi visste ju i alla fall någorlunda vad som väntade oss med ständiga rapporter om klimathotet, men levde ändå som vanligt. Vill jag vrida klockan tillbaka till det som var förr? Till det ”normala”? När jag tänker efter så blir svaret nej.

För det normala innan corona verkar med facit i hand vara väldigt onormalt, och det funkade inte.