Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Annelie Pompe, äventyrare och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Annelie Pompe: Det är nyttigt att ifrågasätta sina gamla värderingar

Äventyraren och fridykaren Annelie Pompe erinrar sig ett 20 år gammalt minne där hon hamnade i en ordväxling med sin idol, en händelse som hon drog lärdom av. ”Idolen blev ännu surare och dånade ut att "jag hatar när elever inte vet varför’" (han jobbade till vardags som lärare). Det kändes såklart inte bra”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En gång för länge sedan skulle jag sätta världsrekord i att fridyka under is. Jag vet, det låter knäppt. Anledningen är att det var en del av träningen inför en bestigning av Mount Everest. Man behöver öva på att göra jobbiga saker, och att frysa. Det är ju kallt på Everest, och man behöver träna på att frysa om man ska vara bra på det. Logiskt, eller hur?

Jag skulle simma 100 meter under isen. Men det gick inte bra. Faktiskt gick det fel redan på uppvärmningen eftersom jag blev för kall innan själva fridyket. Jag tappade modet och frågade till och med mig själv varför jag utsätter mig för sådana där utmaningar. Så kom jag på svaret på frågan "varför". Det var ju bra träning för Mount Everest! Motivationen kom tillbaka. Jag försökte ta rekordet men misslyckades. Det gjorde inget, den viktigaste lärdomen var styrkan i svaret på frågan "varför".

Har du svaret på frågan "varför?" är det ofta en mycket bra anledning till motivation och förståelse. Är ditt svar på varför du ska träna tillräckligt starkt kommer du fortsätta att träna. Om din chef berättar varför hen vill att du jobbar 20 procent mer (din kollega är sjuk och behöver tid hemma) så känns det mycket bättre att jobba mer. Om politiker berättade varför de tar vissa beslut kanske vi skulle vara mer förstående.

Kanske är det ännu viktigare att veta varifrån dina svar kommer ifrån. Det är nyttigt att ifrågasätta sina gamla trosatser och värderingar. Min tro på att veta varför cementerades in i mitt inre för cirka 20 år sedan. Jag och juniorlandslaget i klättring var i Norge för att träna brant klippklättring. Min stora klätteridol var där, klättrade med oss och gjorde även nya klätterleder. Jag och en vän fick möjlighet att också skapa några klätterleder på klippan. Man borrar då hål och sätter in metallbultar i berget för att kunna säkra sig upp.

Efter att ha provat en gång var det inte särskilt kul. Min idol blev sur och undrade varför jag inte ville borrbulta, varpå jag endast hade tillgång till svaret "vet inte". Idolen blev ännu surare och dånade ut att "jag hatar när elever inte vet varför’" (han jobbade till vardags som lärare). Det kändes såklart inte bra.

Jag lovade mig där och då att alltid ha ett svar på frågan "varför?". I dag är den där idolen inte en idol längre. Då kanske det heller inte är lika viktigt att veta varför. Att våga inse hur lite vi vet och våga sväva i ovisshet.

Vetskap kanske är något som tilltalar den kontrollglade och logiskt lagda västerlänningen. Eller är hjärnan så bekväm att den känner sig tryggare i att hitta på förklaringar och tillverka anledningar? Men är de verkligen sanna?

Om ditt svar på frågan "varför" inte är sant så är det inte värt så mycket. Då är det nog bättre att svara "jag vet inte". Det är okej att inte veta. Då lär man sig så mycket mer.