Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Helgkrönikör, Pontus Bäckström, präst i svenska kyrkan
Helgkrönikör, Pontus Bäckström, präst i svenska kyrkan

Pontus Bäckström: Det är lätt att ge upp. Gör inte det!

Pontus Bäckström funderar över att ingenting är för alltid givet, varje tid har sina strider. Det gäller att bevaka sina rättigheter. ”Nolite te bastardes carborundorum, som någon trotsigt skrev på latin i ett skåp i tv-serien Handmaids tail. Låt inte de jävlarna mala ner dig, typ”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag var på konfirmation häromveckan. Min dotter Tea i vit kåpa, på väg ut i livet. Min pappa fick åka till sjukhuset dagen innan och kunde inte vara med. Hans puls rusade och det var nära en hjärtinfarkt, sa de. Alla är vi sköra, på olika sätt och i livets olika skeden. I kyrkan tog Tea på sig en bak och framvänd keps och rappade om konfirmationstiden, tillsammans med några andra tjejer. Det blev något slags omedvetet statement om tjejer som kliver fram på scenen och tar plats. Den vita kåpan och den röda kepsen. ”Tro på er själva” och ”Ni duger som ni är” sa konfirmandledarna och det är en fin trosbekännelse i en värld som försöker trycka in oss i givna roller och mallar. Plussat med Guds kärlek som bryter igenom och bär, när vi inte orkar eller vågar själva.’

I USA har kläder från tv-serien ”Handmaids tale” blivit en symbol för kvinnors kamp och rättigheter. Den röda kåpan och den vita hättan. Uniformer i ett annat krig som pågår, om kultur och ideologi. Friheten. Förtrycket. Motståndet. Rätten till den egna kroppen. Det som händer nu med abortförbud och konservativa krafter som vädrar morgonluft. Ingenting är för alltid givet, varje tid har sina strider. ”Nolite te bastardes carborundorum” som någon trotsigt skrev på latin i ett skåp i tv-serien. Låt inte de jävlarna mala ner dig, typ. Nästa gång ska konfirmanderna bära körens röda kåpor och diakonissornas vita hättor som en liturgisk motståndshandling och gudsbild. Om jag fick bestämma och ingen annan lade sig i. Rött för modet och kampen och vitt för hoppet och drömmarna.

I den andra världen orkade pappa knappt resa sig när jag kom till sjukhuset. Vi tog oss ändå till fönstret, sjönk ner i två fåtöljer och tittade ut på solen som sken därute. Vi åt bakelser som Tea gjort till konfirmationsmottagningen, muffins med smörkräm och ett kors av salta pinnar doppade i choklad. ”Ska vi inte ta en promenad utomhus?” sa pappa. ”Orkar du verkligen det?” sa jag. Han orkade verkligen inte. Men vi fick låna en rullstol och en sjuksköterska stängde av pappas övervakning så att vi kunde lämna avdelningen. Vi tog oss ut via en dörr och det kanske var någon slags nödutgång, eftersom ett litet larm gick när jag tryckte ner handtaget. Jag tror vi båda kände oss som rymlingar när vi mötte solens värme och det öppna och fria därute. Jag tänkte på en scen från filmen ”Gökboet” där huvudpersonen McMurphy ”lånar” en buss och tar med alla intagna på mentalsjukhuset ut till havet. Där hyr dom en båt och åker ut och fiskar. På sjukhuset styr syster Ratched med sina förtryckande rutiner och regler och McMurphy gör uppror när han utmanar det unkna och instängda. Som Jesus. Min Jesus. I röd kåpa och vit hätta. Jag och pappa hittade en plats i solen, skyddade från vinden och det blev ett ögonblick av nåd som jag kommer att återvända till de dagar när solen inte skiner och pappa inte längre sitter där. När kampen är över och en annan värld öppnar sig.

Det är lätt att ge upp. Gör inte det. Ukraina vann Eurovision och det var en raplåt på ukrainska. Sångaren hade rosa mössa och jag mindes Pussy hat-rörelsen 2017, där kvinnor stickade och bar rosa mössor i protest mot Trumps inskränkningar av kvinnors rättigheter.

Nu den rosa mössan på en annan scen och ett annat krig, men samma krig. Nolite te bastardes carborundorum. Ge inte upp. Du är inte ensam.