Vi pratade om semesterresor och att flyga till solen och värmen. Min dotter sa: ”Det är jobbigt. Jag tänker på miljön…men jag vill också härifrån”. Hon visste det nog inte själv men beskrev på ett träffsäkert sätt vad ambivalens är.
”Ambivalens är ett tillstånd av att ha samtidiga, motstridiga känslor gentemot en person eller sak … Ambivalens upplevs som psykologiskt obehaglig när både de positiva och negativa aspekterna av ett ämne är närvarande i en människas psyke på samma gång” (Wikipedia).
Min dotter är inte ensam. Jag känner samma sak, även om jag rent känslomässigt inte har ångest över jordens undergång eller att flyga. Vilket också blir till ambivalens, eftersom jag borde känna mer ångest än vad jag gör och kan få viss ångest över att jag inte känner ångest över just det jag borde känna ångest för. Istället känner jag ångest för andra ovidkommande saker. Förvirrat, sa Bill. Mänskligt, sa Bull.
När Magdalena Andersson åkte skidor med familjen och blev ertappad i skiduthyrningen hade det hela sannolikt föregåtts av en liknande ambivalens i familjen: längtan efter att göra något roligt tillsammans i konflikt med påbudet att följa restriktionerna till punkt och pricka. Nu var ju Magdalena Andersson finansminister då och en offentlig person, vilket adderar ytterligare saker till det hela. Oavsett, många kände nog igen sig i ambivalensen och var tacksamma över att det var hon som fick stå där med pjäxorna i brevlådan, så att säga.
Jag är ambivalent inför många saker i livet. Jag tycker att ett stort antal människor är ”dumma i huvudet” (förlåt beskrivningen, inte är särskilt nyanserad). Några har dock en så pass skev och galen verklighetsuppfattning och andra en så mörk ideologisk hemvist att epitetet ändå kan anses motiverat.
Å andra sidan känner jag lika ofta att det finns omständigheter i människors liv som gör att vi dras in i slukhål av olika slag och förlorar fotfästet i tillvaron. Människors trasiga själar, utsatta uppväxtförhållanden och livsvillkor fyller mig med någon slags ömhet och ett förlåtande ljus lägger sig över deras vägar och val i livet. ”Kom ihåg att varje människa utkämpar en strid inuti som du inte vet något om. Var snäll.” Då känner jag att min kategorisering ”dum i huvudet” inte bidrar till något konstruktivt alls utan bara polariserar, förenklar och är ett uttryck för en föraktfull och elitistisk människosyn. Det är kanske jag som är dum i huvudet, tänker jag då. Mellan de två tillstånden pendlar jag och kan inte riktigt bestämma mig för vem jag är och vad jag tycker.
Det är svårt att vara människa och ofta slits vi mellan det vi känner och det vi borde känna, det vi gör och det vi borde göra. Problemet är väl när vi inte för oss själva eller andra kan erkänna ambivalensen och tvivlet i oss själva, utan måste gömma den ena sidan och utåt bara skylta med den andra. Det är lätt att moralisera, svårare att leva.
Poeten Tomas Tranströmer skriver: Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte. Han är en pakt mellan två där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig. Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”. Det är bra att tvivla på sin sak. Tror jag. Ibland. Men lika bra att tro på sin sak. Ibland. Om det är något bra. Som att vara snäll och inte dum i huvudet.
