Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Det är inte våra felsteg som ställer till det

Nyligen fick prästen Tomas Sjödin ett alldeles vanligt brev, något som han uppskattade väldigt mycket. ”Ett brev har så många dimensioner jämfört med ett mail eller ett sms. Det var ett vackert brev, en hälsning från en för mig okänd medmänniska som fått gå igenom mycket, men vars mest frekvent använda ord var ett tack”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den här veckan har jag tummat på ett brev. Det är inte så ofta man får fysiska brev nuförtiden, men det händer. Och lagom till förra helgen låg ett kuvert med handskriven adress bland tidningar, räkningar och reklam. Det var ett vackert brev, både utvändigt och invändigt, en hälsning från en för mig okänd medmänniska som fått gå igenom mycket, men vars mest frekvent använda ord var ett tack.

Ett brev har så många dimensioner jämfört med ett mail eller ett sms, dimensioner som röjer lite mer av den omsorg som ligger bakom brevets tillkomst. Förutom i själva innehållet visar den omsorgen sig i allt från val av papper och penna till noggrannheten med handstil och disposition. Nästan inget av det syns i ett e-postmeddelande.

Den här brevskrivaren berättar att raderna är skrivna under lång tid och så skälet till det. Det är en rörande berättelse men jag blir minst lika berörd av alla överstrykningar. Här och där har pennan varit snabbare än tanken och detta har åtgärdats genom en tunn överstrykning av det ord eller den mening som blev fel. Och så ett nytt försök. Inget försök att dölja, inte ett nytt papper för varje miss, bara ett streck som gör att man kan lätt kan läsa vad det var som gick fel. Snart ser jag att överstrykningarna bildar ett mönster över sidorna, något som liknar en egen berättelse. Estetiken säger minst lika mycket som orden. De icke dolda missarna blir ett grafiskt budskap om konsten att hantera våra felsteg. Stora som små.

Vi understryker ibland att vi lär av våra misstag. Det är sant, men det är större än så. Vi lär också varandra något av våra misstag när vi hanterar dem som denna brevskrivare. Präktighet och skenbar prickfrihet skapar avstånd oss emellan, men att säga ”jag gjorde fel” eller ”det blev fel fast jag ville rätt” är ett sätt att låta vardagsmissarna leda till en djupare kontakt. Det är ungefär samma princip som att fogen i en lagning ibland blir starkare än själva grundmaterialet.

Oftast är det inte våra felsteg som ställer till det – sådana begår vi hela tiden – det är hur vi hanterar dem som gör dem till bekymmer. Fel som kapslas in och halvljugs undan har en tendens att äta sig inåt och sprida sig utåt. I den luft som virvlar runt där finns det bara förlorare. Men det omvända är hoppfullt, när man slutar skylla på andra och blottar att man förstått att man själv är en del av problemet. Jag har varit med om det så många gånger, hur ett ”förlåt” eller ett ”jag är ledsen” gör något med alla inblandade. Hur det kan utlösa allt från oväntad ömhet till samarbetsvilja.

Det gör ont att misslyckas, men på lång sikt gör det än mer ont att leva i villfarelsen att man inte ständigt behöver barmhärtighet och förlåtelse. Och ibland vill det till ett felsteg för att man skall komma rätt. Historien är full av exempel på det.

Den som säger ”jag gjorde fel” kan i alla fall vara säker på att ha gjort någonting rätt för därifrån finns det alltid vägar framåt. Också där inga vägar fanns.