Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Zetterberg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren
Henrik Zetterberg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: Det är fågelsång överallt

Henrik Zetterberg blir upprymd över all fågelsång som hör våren till. Samtidigt passar han på att avfärda myten om att hackspettar skulle vara mer korkade än andra fåglar. Och till sist avslöjar professor Zetterberg varför familjens båda undulater vägrar att flyga ut ur buren, trots att den är öppen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är vår och det är fantastiskt. Det är fågelsång överallt. Jag fortsätter att mata fåglarna i trädgården, trots att snön har försvunnit för länge sedan. Där finns skator, kråkor, duvor, koltrastar och en och annan blåmes, talgoxe, rödhake, bofink, grönfink och nötvecka. På plåttaket till Mölndals sjukhus akutintag parar sig fiskmåsarna. Det kommer att bli många ungar i år. Dem kommer man att kunna titta på, om man i väntan på vaccinet skulle bli inlagd med corona och har ork nog att sitta en stund vid fönstret med en syrgasgrimma i näsan och ett glas saft på det hjulförsedda sängbordet. Utanför mitt fönster på det neurokemiska laboratoriet bygger ett skatpar ut i en lönn. Det anläggs en takterrass.

Jag är rödgrönfärgblind och närsynt, vilket försvårar fågelskådandet. Min far är däremot bra på det. Om man tror att man ser en rovfågel, skall man gissa på ormvråk. Den tillhör familjen hökartade rovfåglar och är absolut ingen örn. Ser man en stor fågel som kretsflyger med vingarna utbredda över en sjö och plötsligt börjar ryttla med högt ställda vingar och hängande ben, som en jättestor mygga, är det inte heller en örn utan en fiskgjuse. På finska kallas den kalasääski, vilket betyder just den fiskande myggan. Men den finns över hela världen (utom på Nya Zeeland, Antarktis och Grönland). Varför det är på detta vis kan man fundera på, om man känner för det (Antarktis kanske inte är så konstigt, när man tänker efter). Fåglarna har börjat spela en nästan lika stor roll i mitt liv som i Ulf Lundells. Min far, som har sviktande närminne, minns många vackra ord som hör fågelskådning till. Jag säger bara åtelplats. Eller gömsle.

När jag cyklar till jobbet träffar jag ofta på en hackspett. Det går rykten om att hackspetten skulle vara en ovanligt lågbegåvad fågel och att det skulle bero på att den utsätter sig för upprepade hjärnskakningar. Så är det inte alls. Hackspetten använder visserligen sitt huvud för att med stor kraft hacka ut bon ur trädstammar och insekter under bark, men hjärnan är skyddad från skada genom fettkuddar bakom ögonen samt ett gummibandsliknande, muskelförsett ligament, som går från hackspettens tungben i en slynga runt hjärnan, så att den senare knappt rör sig alls inne i skallen vid hackningarna. Professorer i jämförande anatomi och biomekanik har vidare kommit fram till att hackspettens sätt att hacka, utefter en rak linje i sagittalplan, gör att hjärnan inte utsätts för rotationsvåld, vars hjärnskadande effekt är väldokumenterad i boxning. Slinter hackspetten och får en riktig snedträff skulle den säkert kunna bli knockad. Det kan man tänka på, om man någon gång promenerar i en lövskog och det faller ner en medvetslös hackspett från ett träd. Min hackspett är inte dum alls; den revirtrummar på toppen av en högresonant gatlykta.

Inuti vårt hus finns slutligen två undulater. Från början var de också två, men till hälften ett annat par. De hette Amanda och Svein. Amanda fick problem med näbben, som inte slutade att växa. Den fick klippas med jämna mellanrum, vilket var stressande för oss båda. En morgon låg hon död på botten av buren. Svein tystnade. Genom vänners försorg fick vi en ny undulat, Signe, som hade blivit utanför i en grupp av tre, varvid undulatljuden återkom. De sitter i sin bur, vilket förstås känns lite konstigt, eftersom fåglar ju skall flyga. Men lämnar vi buren öppen kurar de tysta ihop sig i ett hörn. När vi stänger buren blir de som folk igen. Det kan hänga samman med katten som vi har.