Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tess Asplund visade vad hon tyckte om nazisternas demonstrationståg i Borlänge 1 maj.

"Det är då vi känner oss som mest svenska"

Bilden på Tess Asplund från 1 maj är en modern "tanten med väskan", skriver Pontus Bäckström i sin lördagskrönika.

När trehundra nynazister från Nordiska Motståndsrörelsen demonstrerade i Borlänge på första maj, ställde sig Tess Asplund i vägen. Bilden är en modern "tanten med väskan", ni vet, hon som svingar sin handväska mot en skinnskalle under en nazistdemonstration på åttiotalet. Danuta Danielsson, "tanten med väskan", blev bara 41 år gammal. Tess Asplund är 42 år och det känns som att stafettpinnen lämnades över. Tess Asplund är "afrosvensk" och skinnskalle, vilket möjligen också kan vara en poäng i sammanhanget.

När jag ser bilden kan jag inte låta bli att fundera på det där "nordiska" eller "svenska" som männen i vita skjortor och svarta slipsar säger sig vilja slåss för eller värna. Någon menade att de många Pride-paraderna runt om i landet har blivit ett slags alternativt nationaldagsfirande för många. Det är då vi kan manifestera stoltheten över allt det positiva med Sverige; jämställdheten, inkluderandet, öppenheten. Det är då vi känner oss som mest svenska, när det blågula får blandas upp med andra färger. Jag läste om två kvinnor som tränade fotboll med ensamkommande flyktingbarn, killar som flytt från krig i Somalia, Syrien, Irak och hamnat här. Dom tränade på Majvallen. Det är Håkan Hellström-land. Slottsskogen. Vår och drömmar. "Och i Azalea kan man inte undgå att bli kär". Mohammed från Mogadishu sparkar på en boll och drömmer säkert också han, om kärleken och att höra till någonstans. Håkan + Mohammed = Sverige. Den amerikanske politikern Bernie Sanders fick frågan om vilken tro han bekände sig till. Han svarade: "My religion is: We are all in this together". 

När Melodifestivalen gjorde om texten till nationalsången till "jag vill leva, jag vill dö på jorden" ondgjorde sig bland andra GP:s ledarskribent Alice Teodorescu över tilltaget: "Varför ägnar sig svensken åt självskadebeteende gång på gång? Varför skäms vi så mycket för våra symboler och vårt ursprung, samtidigt som vi utan omsvep omfamnar andras? Kan man ens förstå andra om man inte förstår sig själv?" Jag tror att hon missar något viktigt. Nämligen att många svenskar uppfattar "det svenska" som just en öppenhet för världen och en frihet från nationalism som exkluderar eller kulturell identitet som vi inte längre känner samhörighet med. Det är, helt enkelt, sådana vi vill vara.

Våra rötter ser olika ut. Sean Banan är från Iran, men lite mer frigjord än några av mullorna där. Gina Dirawi är från Sundsvall. Zlatan är från Malmö och Jimmie Åkesson från Sölvesborg. Alla kommer vi någonstans ifrån. Ett land, en barndom, ett ursprung.  Men vi har inte bara rötter, utan också fötter att gå med. Du kan bli något annat än vad "du är och vad du var". Det är också att förstå sig själv. 

Jag tänker på det där mötet i Borlänge igen. Som en ögonblicksbild, en avgångshall mitt i gatan, där landet Sverige väntar på att resa i tiden. Bistra män med slipsar och fanor, på väg tillbaka till trettiotalet. Tess Asplund på väg åt andra hållet. I Borlänge, staden där Dalkurd, kurdernas lag, satsar mot fotbollstoppen och det somaliska bandylandslaget går på is. Sverige, Sverige, älskade land. We are all in this together.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.