Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Britta Hermansson, präst och krönikör. Bild: Anders Ylander
Britta Hermansson, präst och krönikör. Bild: Anders Ylander

Britta Hermansson: Den stora gryningen som alla är på väg emot

Som så många andra har prästen Britta Hermansson en anslagstavla i köket och många känner säkert igen sig i hennes beskrivning: ”Kanske det är den största informationskällan i varje hem? Där finns ofta flera saker fastnitade med små magneter. Det är olika meddelanden som säger något om de som bor i hemmet och dagligen rör sig runt kyl och frys”, skriver hon sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har en liten anslagstavla i köket. Den är fästad på kylskåpet. Kanske det är den största informationskällan i varje hem? Där finns ofta flera saker fastnitade med små magneter. Det är olika meddelanden som säger något om de som bor i hemmet och dagligen rör sig runt kyl och frys. Vykort, foton, veckoscheman och några tänkvärda ordspråk. Kanske en och annan rabattkupong om man, som de flesta som läser dessa rader, uppnått vuxenpoängåldern. Nästa steg i mognaden är att komma ihåg att lösa in kupongen innan utgånget datum. Just där brukar jag missa målet. Den sitter oftast kvar för länge.

Men så har jag en liten extra i dubbel bemärkelse magnetisk anslagstavla där jag skriver olika hälsningar. Där hamnar något jag läser, snubblar över eller hör av andras klokskap. Kylskåpet är en bra plats eftersom jag återvänder dit oftare än jag borde. Just nu möts jag varje morgon av orden: ”Tron är minnet av gryningen som får en människa att stiga upp medan det ännu är mörkt” hämtat ur boken "Spåren till det fördolda" av Peter Halldorf.

Det blir svårare och svårare att kliva upp i mörker nu, för gryningen kommer smygande så tidigt. Tack och lov! Men vi kommer ur en lång och mörk vinter. Nu är vi ändå, efter den märkligaste av vintrar runt om i världen, framme vid påsken. Den största och viktigaste högtiden i kyrkan. Utan den ingen tro. Det är själva essensen. Gryningsljuset vinner över mörkret och även om just påskafton är den dag när döden verkade vinna, så tror vi på en påskdag. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. I kyrkan och via skärmar i dessa digitala tider, så ropar vi ut: Kristus är uppstånden!

Den stora gryningen som alla är på väg emot, för en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva, som det står på en annan av mina kylskåpsmagneter. Så är det.

Vi övar oss varje natt där vi ligger i mörkret och oroar oss, sover eller bara inväntar gryningen. Varje dygn igenom ett helt liv händer detta. Vi tror att gryningsljuset ska vinna över nattens mörker. Hur vi än mår, oavsett vad som väntar nästa dag, så kommer ljuset smygande. Det svåraste verkar ofta mindre farligt i gryningen än under vargtimmen när det är beckmörkt. Vi tror. Vi minns att det har hänt så många gånger i våra liv. Kanske det inte är svårare än så att våga tro även när det är som mörkast? Här finns ingen prestation. Vi går till sängs och möter efter några timmar gryningen igen. Tron är minnet av gryningen som gör att vi kan stiga upp medan det ännu är mörkt, så vardagligt att vi knappt ens tänker på det. Det har redan hänt så många gånger, när vi går till sängs, ställer våra klockor och släcker ner. För den som somnar in för att inte vakna igen i denna tid säger påskens budskap att den stora gryningen tar vid. Det är påskens berättelse till hela vår värld. Mitt i allt och trots allt. Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!