Hon minns hur hon som barn var orolig att en örn skulle komma och ta lillasystern. Jennie Nordholm ler svagt när hon konstaterar att det så klart inte var troligt att det skulle ske hemma i trädgården.
– Men jag var redan då jätterädd om Johanna. I panik smällde jag igen dörren för att hon inte skulle kunna gå ut. Då klämde hon fingrarna i stället.
De senaste tio åren kretsade mycket av Jennies liv kring att skydda och försöka rädda Johanna, precis som när de var små.
– Jag har ringt och gjort så många orosanmälningar. Johanna hade en ätstörning, anorexin var det största problemet men hon missbrukade också. Och när man både missbrukar och har en psykisk ohälsa så är det svårt att få hjälp. Det är helt obegripligt hur det fungerar.
Började kräkas i tonåren
Johannas ätstörningsproblematik började redan när systrarna var i tonåren. Men då förstod inte Jennie allvaret.
– När jag hörde henne kräkas kände jag mig mest irriterad. Jag tyckte att hon slösade bort mammas och pappas pengar. Jag hade ingen kunskap om anorexi då.
Så småningom började Johanna även missbruka alkohol och tabletter.
– Men i alla år nekade hon, säger Jennie. Hon hade ingen sjukdomsinsikt. Hon var frisk. Det var vi andra som var sjuka i huvudet – framför allt jag. Men jag vet att det bara var ett försvar.
Jennie tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:
– Hon visste att jag visste. Hon kunde inte lura mig. Vår relation var otroligt stormig mot slutet på grund av det. Men oavsett skickade jag varje kväll ett meddelande, ”älskar dig” eller bara ett hjärta.
”Du måste komma nu”
När Jennie i höstas fick ett samtal från Johannas granne, ”du måste komma, det är nog inte så bra med din syster”, blev Jennie först irriterad. Hon tänkte ”alltid är det något”.
– Jag trodde att det skulle bli som vanligt, tjafs för att få henne att åka med polis eller ambulans. Men när jag kom in i rummet såg jag henne ligga på soffan, blå runt munnen. Jag gick fram och kände på henne. Hon var iskall. Sedan minns jag inte så mycket mer förutom att jag skrek ”idiot, du skulle ha tagit min hand!”.
Efter ytterligare en kort paus lägger Jennie till:
– Jag har varit arg många gånger då hon inte velat ta min hand. Jag är en sådan som aldrig ger upp. Jag försökte få Johanna med på grejer, för att visa att ”det finns något annat”. Men oftast var hon i för illa skick. På slutet pratade vi om att ha tacokväll. Det ville hon. Men sedan avbokade hon ändå.
Tvångsinlagd på psykiatrisk avdelning
Jennie känner sig besviken över att Johanna inte fick rätt hjälp. Trots alla orosanmälningar, även från läkare, blev Johanna tvångsinlagd på psykiatrisk avdelning bara två gånger. Utöver det erbjöds hon frivillig vård.
– Vården i sig har varit bra. Senast i somras, några månader innan hon dog, vårdades hon på IVA. Men just det här att man inte kan se helheten när det finns både en ätstörning och ett missbruk. Lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om vård av missbrukare borde sitta ihop.
Johanna var 30 år när hon dog. För Jennie känns det fortfarande overkligt att systern är borta.
– Jag rensade nyligen bland smink och hårgrejer och packade en påse till Johanna. Jag tänkte ”hon kommer att bli superglad”. Sedan slog det mig ”men herregud, hon finns ju inte mer”. Fast nu behöver jag i alla fall inte vara orolig mer. Det är en sådan märkligt lättnad. I början hade jag skuldkänslor. Men jag har kommit fram till att det är okej att känna lättnad. Jag har sörjt min syster under lång tid. Det var tungt i så många år.
Tillbakalutad i fåtöljen fortsätter Jennie:
– Jag ville bara hjälpa henne att få ett normalt och värdigt liv.
Insamling till förmån för Hjärnfonden
För att hedra Johannas minne och för att göra någonting bra av det som annars bara är en stor sorg har Jennie startat en insamling till förmån för Hjärnfonden.
– Kan det bara hjälpa någon så är jag supernöjd.
Jennie ler återigen en aning när hon säger att hon idag främst känner sig varm i själen när hon tänker på Johanna.
– Den sjuka Johanna var så långt ifrån den riktiga Johanna. Johanna var intelligent, snäll, och sprallig. Hon var också konstnärlig. Efter att hon dog hittade jag en blyertsteckning hon ritat föreställande två händer som formar ett hjärta. Vi gjorde alltid så till varandra när vi var små. Jag och mamma har tänkt att vi ska tatuera in bilden och teckningen hänger ovanför min säng nu.
Jennie Nordholm
Ålder: 33 år.
Familj: Hunden Leia.
Bor: Mölndal.
Gör: Jobbar som personlig assistent.
Intressen: Träning, aktier, inredning och umgås med vänner.
