Den siste kommendanten på Carlstens fästning

Eiwe Svanberg tar emot på borggården iförd sin karolineruniform.

– Carl XII sneglade på Parismodet för herrar 1710 när han tog fram den här med trekantshatt, gula kraghandskar, stövlar med tvär tå och lite bjäfs runt hals och handleder, säger han.

Eiwe klär ut sig så ofta att han ibland glömmer bort att han är utklädd och undrar "vad glor de på"?

– Jag är nog den enda nu levande personen som slitit ut tre karolineruniformer.

Det långa vita håret ger också ett tidstypiskt intryck.

– Det är äkta. Som 40-åring fick jag för mig att låta håret växa; jag gick ju ändå i peruk för jämnan. När jag berättade det för Kronprinsessan som var här på besök, klappade hon Prins Daniel på huvudet och sa att "alla har ju inte en sån hårväxt".

Sina första år tillbringade Eiwe på Dyrön, eftersom pappan var officer och krigsplacerad på Carlstens fästning. Sen startade en flyttcirkus som för alla barn med officersfäder; Göteborg, Vaxholm och Karlskrona för att nämna några av de orter som Eiwe bott på.

– Jag har bytt skola många gånger. Så snart jag skaffat kompisar måste jag lämna dem igen, säger han.

När han var 16 fick hans far tjänst som fortifikationsofficer på Carlstens fästning och Eiwe tillbringade därför många somrar på Marstrand. Tanken var att fadern senare skulle ta över som fästningens kommendant, men ödet ville annorlunda. Den gamle kommendanten fick en hjärtinfarkt och måste sluta i förtid. Eftersom försvaret inte kunde släppa Eiwes far från hans miltära befattning, gick erbjudandet i stället till sonen som då låg i flottan.

– Att välja mellan att jobba på försvarsstaben i Stockholm eller bli kommendant på Carlstens fästning var inget svårt val, säger Eiwe och tillägger att "Sjövde", som flottisterna stavade Skövde, var ett annat ställe som man kunde hamna på om man var i flottan.

I september 1976 flyttade han in som kommendant på fästningen. Han skötte tillsynen av lokalerna och hade koll på den hemliga anläggningen.

– Jag var agent B 255, men jag hade inte rätt att döda. Det var inga nollor framför, säger han.

Eiwe startade samtidigt en guideverksamhet i liten skala; något han helt kunde ägna sig åt när försvaret lämnade fästningen 1993. Tills för fem år sen drev han dessutom restaurang och hotell här ihop med sin fru Siri.

– "Vi ska ner till fulltid", sa hustrun och där är vi väl nu.

Under högsäsong guidar Eiwe bara ett par gånger i veckan, men i början och slutet av sommaren blir det oftare. Han driver också en egen guideskola.

– Det första mina blivande guider måste klara är röstprovet. Det går till så att vi står på var sin sida av borggården och så läser de ett stycke högt. Om jag hör vad de säger har de klarat provet. Det är inte så lätt för dem; jag hör nämligen dåligt efter att ha skjutit så mycket kanon, säger Eiwe.

De blivande guiderna måste också ha goda kunskaper om fästningens historia innan de godkänns. Hit hör givetvis skrönorna om den berömde fången Lasse-Maja, som genom att klä ut sig till kvinna länge lyckades undkomma rättvisan.

– I sina memoarer skriver han bland annat om hur han vid tre tillfällen var förlovad med prästsöner och strax innan bröllopen lyckades lura av dem allt silver de hade. Tack vare de kokkunskaper han lärt sig som "kvinna" blev han officerskock på fästningen och fick laga mat åt Carl XIV Johan när denne var på besök. Kungen, som var känd för att vara petig med maten, lät sig väl smaka av patéerna och benådade senare Lasse-Maja som tack.

1982 var det 100 år sen försvaret lade fästningen i malpåse och soldaterna avtågade. Med anledning av det ordnade Eiwe ett fästningsspel; något som sen blivit en årlig tradition. Sista helgen i juli skjuts det med musköter och kanoner, soldater marscherar och fångar i järn visas upp.

– Och så bödeln mitt i alltihop för att det ska bli lite roligt. Han får berätta om sitt yrkesval.

Privatpersoner med anknytning till Marstrand ställer upp som frivilliga och Eiwe lånar ut kläder och vapen ur sin digra samling.

– Jag kan sätta upp 60 man, säger han och visar runt i sitt förråd som är fullt av uniformer, värjor, harneskar, pistoler och musköter. Ja, det var tomt här när jag kom hit, men det har blivit en del grejor genom åren. Experterna på Antikrundan brukar ringa när de har något bra som de tror att jag vill ha.

Han är den siste kommendanten här, eftersom fästningen inte längre är militär.

– Nästa chef här får heta något så tråkigt som "museichef", säger Eiwe, som dock tänker hålla sig kvar ett tag till.

FOTNOT: Kungarnas namn är genomgående stavade med C i artikeln, eftersom kommendanten anser detta vara den korrekta stavningen.

Ingemo Orstadius

namn@gp.se