Just den här tiden på året, när försommaren är som allra vackrast, utspelar sig ett mycket kortvarigt naturfenomen: almarna släpper ifrån sig sina frön eller sin frukt, den pyttelilla nöt med bred kanthinna som ser ut som ett mynt eller ett öga. Ute hos oss verkar årets almstorm låta vänta på sig eller utebli. Men i veckan, när det blåste kraftigt, vandrade jag genom innerstaden och i den varma vinden befann jag mig plötsligt bland hundratusentals almfrön som virvlade som tokiga i luften. Det kändes som att det var alla årstider på en gång, höst och vår, försommarvärme och snöyra. ”Den lilla hösten” kallas just denna tid på året ibland. En del somrar har detta naturfenomen haft en magnitud som gjort att vi fått skotta almfrön med skyffel därhemma och sedan köra dem till tippen i sopsäckar. När fröna virvlat färdigt blåser de omkring på marken och ger ifrån sig ett rasslande ljud innan de lägger sig till ro i drivor. Det sägs att man kan göra tsatsiki av dem. Jag har aldrig gjort det.
Jag bär för tillfället en liknande höststorm inom mig, en oro mitt i det vackraste, en dissonans för några av våra vänner som på olika sätt kämpar hårt. Alla som lever med en sådan oro vet att den kan vara nog så förlamande. Mest för den kämpande så klart, men också för alla som finns runtomkring, nära och till synes längre ut i periferin. Men oro är oro oavsett avstånd. När livet är sådant får man försöka hitta sina egna strategier. Jag tror att de kan se ut på många olika sätt. Min strategi är urgammal, den har praktiserats av människan så länge hon har funnits: Att be. Inte sällan kan man känna det som att man samspelar med naturen i det uppdraget. Som nu.
Tiden runt dagbräckningen, eller morgonrodnaden som den också kallas, är min bästa och enda tid för det samspelet. Stillheten innan allt rörts upp, när dagen ännu är i annalkande och allt därute vaknar. Det är något blygt över ordet morgonrodnad. Det är inte av och på, snarare en försynt förändring av läget. Och kanske är det så man måste få ta emot tron på det godas seger? I små portioner. Ljuset, hoppet och möjligheten är så starka krafter att om man får dem i för stora doser kan de bli bländande och övermäktiga.
Så jag övar mig i att inte fly stormen och mörkret genom att ta min kaffekopp och sätta mig en stund i fåtöljen i mitt arbetsrum och mitt i det mörker som inte går att undvika för någon enda människa be för mina vänner, nämna deras namn ett efter ett. Det är min strategi. Jag gör det i sällskap med miljarder andra runt vår jord. Troende och tvivlande. Varje sådan morgon är en förkunnelse, ett statement. Det förkunnar och fastslår att i det slaget är mörkret den svagare parten. Mörkret var först på banan när vår värld blev till, sedan kom ljuset och mörkret blev avträtt sitt välde. Varje solvarv är ett eko av den segern. Varje morgon visar ljuset vart skåpet skall stå.
