Den ironiske kungen är död

Kungen av den ironiska generationen är död sedan länge. I dag är han medelklassens humorgunstling och hyllas för sitt samhällsengagemang. Samtidigt hatad som hycklande godhetsknarkare. Två Dagar följde med Henrik Schyffert under hans första provföreställningar inför årets turné.

ANNONS
|

Han joggar upp på scenen i Nynäshamns Folkets Hus och inuti huvudet matar han fram samma ord på repeat: ”glad, glad, glad, glad, glad”.

Tretton timmar tidigare ägnade Henrik Schyffert gryningen åt att skriva om, stryka ner och förbättra sitt nu 20-sidiga manus från gårdagskvällens allra första provföreställning av Var inte rädda – en stand up-show utan allvarligt parti i mitten som redan en månad före turnépremiär säljer som småländskt gårdssmör.

Efteråt gick han runt i skogen vid havsviken utanför hotellet där han bor och repeterade. Med hörlurar i öronen så att mötande löpare och hundägare skulle tro att den medelålders maniskt babblande mannen egentligen pratade i mobiltelefon.

ANNONS

Nu är det kväll. Henrik Schyffert tappar text några gånger på scen. Det gör honom förbannad, trots att det är en överenskommelse med publiken att manusbunten ligger på stand up-scenens obligatoriska runda ståbord. Trots att han vet att publiken tycker ännu mer om honom om han kommer av sig.

Henrik Schyffert lämnar inget åt slumpen. Han har ägnat ”sju-åtta år” åt tanken på hur han skulle kunna göra en show nummer två.

Det har gått tio år sedan han överrumplade Sverige med The 90's – ett försvarstal och drog ner brallorna på sig själv och den ironiska generationen. Vågade ge sig på det egna egot och rota i personliga smärtpunkter. På egna ben, utan Killinggäng och rollen som gruppens sammankallande klister.

Det gick inte att göra en uppföljning. Han fick börja om. Tog sina fem, tio korta stå upp-rutiner som han redan hade och började foga ihop dem till ett mönster. Hur han sedan såg Allhelgonakyrkans Jesus-citat ”Var inte rädda” på en stor skylt har han berättat i varenda intervju. Hur han kom på temat om den populistiska samtiden, åsiktsskyttegravarna, SD-retorik, trolltrådar och hur vi låter själva rädslan skrämma oss i en evig rädsle-spiral.

Han hade inte räknat med så bra tajming – nu när varenda nyhetssändning inleds med ännu ett Trump-utspel. Han suckar. Läget är bra för biljettförsäljningen men dåligt för världen.

ANNONS

– Jag tror att Trump är den vite mannens dödsvrål.

Några timmar före provföreställningen sitter vi i ett kudd-dammigt konferensrum på hotellet ute på en udde i Nynäshamn. Snusdosan måste hämtas på rummet innan vi pratar rädslor – showens tema.

Varför funkar rädsla som humor-generator?

– Det ska jag nu mansplaina för dig!

Så här pågår vårt samtal. Henrik Schyffert är träffsäker, självironisk och snabb. Han är en extremt underhållande samtalspartner – när han vet ramarna och kan sin roll. Alltså både hopplös och fantastisk att intervjua eftersom han känns helt trygg. Spottar ur sig one-liners, roliga i stunden, helt verkningslösa i skriven text.

På andra arenor har han närmast utvecklat social fobi: På föräldramöten och glöggmingel kryper han in med låst hakparti i ett tyst hörn. Har bara haft inbjudna middagsgäster hemma två gånger under de fyra år han och sönerna bott i lägenheten i centrala Stockholm (kollegan Fredrik Lindström bor i samma trapphus och Fredrik Reinfeldt i porten bredvid. ”Jag har aldrig träffat Reinfeldt, vi har inte skottat snö ihop vilket du säkert ser inuti ditt huvud nu”).

När jag frågar om titeln även är en signal till publiken – att de inte ska vara rädda för Henrik Schyffert – nickar han.

ANNONS

Det är därför han har valt en snäll bild till affischen, där han ser ut som en kramgo dansbandkille. Han vet han har något som ger distans. Får aldrig den goa-gubben-auran som Fredrik Lindström har.

– Fast jag är mycket trevligare än Fredrik, säger han och skrattar.

Jag har hört andra stå upp-komiker säga ”det här skulle inte Schyffert gilla” om sitt eget material, som om du är deras Luther på axeln.

Han tystnar. Tycker att det är jobbigt att höra, vill inte ses som en smakdomare och menar att det inte stämmer. Försvarar sig med att han har jobbat med humor i 30 år och numera agerar mentor åt nybörjare.

Tvärtom kan han vara avundsjuk på komiker av Peter Apelgrens sort, de som är lösa i kanterna och kör infall på scen som kan funka briljant eller gå helt åt helvete.

– Jag är en kaxig, vit, priviligierad man mitt i karriären, jag är inte Johan Glans, som man vill ha i knäet. Jag ses nog som snabb och smart, jag analyserar sönder saker, det är min baksida.

Han vet vad han är bra på och vad han inte kan. Den snabba smartheten är delvis en skyddskonsekvens av ett bildningskomplex. Han hoppade av humanistisk linje på gymnasiet när nya och glödheta tv-kanalen MTV i London kallade.

ANNONS

Föräldrarna, pappan som var stridspilot och mamman med jobb inom hotellbranschen, vågade släppa iväg honom – något han är grymt tacksam för i dag.

När han långt senare började med stand-up ville han vara den där mannen som står helt stilla och säger smarta saker. Men upptäckte att det inte funkade.

– Jag är också skrikig och vill köra under-bältet-skämt. Det tog lång tid innan själen hittade in i rätt kropp, säger Henrik Schyffert och vi ger oss iväg i en lång slinga om åren då han var helt vilsen, när han inte visste hur han skulle hitta något eget utanför och bortom Killinggänget, när han sålde av grejer för att klara amorteringarna på villan, hamnade på psyket på grund av panikångestattacker och gjorde det karriärmässigt riskfyllda att påbörja en stå upp-karriär – en genre han inte behärskade och som då hade låg status – långt innan svenska komiker sålde ut kongresshallar och teatersalonger.

Han började från noll och lärde sig. Testade material överallt. Har sett varenda Konsum-försäkringskassa-pizzeria-centrum i Sverige. Till slut skrev han om sig själv, ironin och 90-talet. Inför premiären av The 90’s 2007 var han ett vrak.

– Jag hade totalpanik. Min fru åkte till Kanarieöarna med barnen, det gick inte att vistas i samma rum som mig. Jag skulle strax lägga upp hjärtat på diskbänken för folk att spotta på. Då riskerade jag allt. Det gör jag inte i dag. Nu frågar jag mig själv: ”är jag relevant, betyder jag något?”

ANNONS

Han påbörjade en lång, inre resa. Gick i terapi och tycker (och det här säger han hos Skavlan några dagar efter att vi setts, han vet exakt vad som funkar i media) att det borde vara lag på att alla män över 40 ska gå några år i terapi.

– Det är så häftigt när man knäcker koden, när dörrar öppnas. Betydligt häftigare än att åka heliskiing i Argentina. Värt varenda timme, säger Henrik Schyffert och berättar om en artikel han läste för ett tag sedan, om män som runt 40 hamnar ramlar ner i klyftan mellan egna ambitioner och verklighet.

– Så när du retar dig på dem, gör inte det. Det är ett tragiskt gäng som bara försöker ta plats. Jag hade gärna hoppat tillbaka till att vara 39 – men med de Dalai Lama-egenskaper jag har i dag.

Varför jobbar inte fler män med sig själva?

– Bra fråga. För att de är mitt i livet och har foten på gaspedalen? Bromspedalen är full av spindelväv, de vet inte hur man kör 60 procent istället för 100, hur man river ner för att bygga upp något bättre.

Han fyller 50 om ett år. Vill ”dö snyggt” och håller på att lära sig att hitta bromsen: kliva in i medelåldern lugnt och fint, ser fördelar med att hålla på med stand up eftersom publiken åldras med honom.

ANNONS

– Tänk dig mig som 75-åring på Pustervik och 27 personer i publiken som såg Nile City. Det blir fint.

Han vill sedan krypa in under en buske och värdigt vittra sönder.

– Se på 40-talistmännen, de är skrämmande, de visste knappt vad ungarna hette och nu tar de ut full pension i Portugal. Mitt jobb är att se till att mina barn blir lite bättre människor än den jag är. Jag ska vara silen som hindrar att de får 40-talistbajs i maten.

Humorn har alltid varit ett skydd, även om det finns stora revor i det skyddet i dag. Dess rotsystem ser annorlunda ut, ändå lever bilden av kungen-av-ironi kvar.

– Tidigare pekade jag med handen, hackade på andra. Numera hackar jag på och i mig själv. Jag ligger naken på en brits på rättsmedicin och dissekerar min 49-åriga kropp. Humor är det jag kan, den kan också skydda mig från att behöva gå riktigt på djupet. Hög status gör att jag får vara ifred.

Han tillhör det fåtal som kan säga banaliteter som att han upptäckte att ”det som är botten i mig är botten i andra” fullständigt trovärdigt. Och att han ser unken sexism och homofobi i ”Nile City” eller ”I manegen med Glenn Killing”.

ANNONS

Humor inte bara åldras snabbt – han förklarar glappet mellan då och nu med dåtidens avsaknad av egen kunskap och samhällsdebatt kring jämlikhet, homofobi och rasism. En tid då ingen hade hört talas om politisk korrekthet.

Hans båda söner fattar ingenting när han försökt visa dem gamla avsnitt – de undrar varför inga kvinnor är med.

Om ett halvdussin vita män i dag hade stegat upp på SVT eller Dramaten och velat köra sin grej? De hade inte fått göra det – och det är bra, menar Henrik Schyffert.

Han säger att han skäms för saker från förr, om det är helt sant eller en del av en strategiskt långtgående plan att omforma bilden av Henrik Schyffert går ju inte att avgöra. Han är medveten om att han kallas hycklare och erkänner glatt att han är det: skänker pengar för att han har råd. Men har ”inga flyktingar boende hemma i vardagsrummet” – Henrik-hatarnas vanligaste argument och bevis för att han är en falsk, mediekåt godhetsknarkare.

– I dag skäms jag inte för att göra bort mig eller är rädd för att inte få vara med. Förr kunde jag gå över lik för att inte vara utanför.

ANNONS

Han tackar sin exfru Bea Uusma och sin nuvarande flickvän Nour El Refai för att de ”läxat upp honom”, tvingat honom att se saker ur andra perspektiv. Och komikerkolleger som Anna Mannheimer som röt till sin man Peter Apelgren när han sa något nedsättande om damfotboll under en gemensam turné: ”Peter, du kan väl åtminstone låtsas att du är feminist, som Henrik därborta”.

Han skrattar högt åt sin egen anekdot men menar att han inte alls låtsas. Tackar patriarkatet för att det gått så bra för honom.

– Det är ju sant, ropar han så att min kaffekopp skallrar eftersom jag först tror att han skämtar.

Har du förlåtit den yngre upplagan av Henrik Schyffert?

– Oj. Ja. Han ville väl men visste inte bättre. Han försökte desperat hundsimma sig uppför vattenfall och skällde på allt i sin väg.

Tillbaka till rädslan. Varför är den rolig? Varsågod att mansplaina.

– Därför att skrattet fungerar som en ventil. Och jag menar inte skämt-skratt, ju läskigare saker jag pratar om, desto mer skratt. Som att åka Balder, så att göteborgarna förstår, man skrattar i kurvan där det är som mest otäckt för annars blir man galen. Vi kan inte gå runt och bära på Syrien och jävligheter utan att låta något pysa ut ibland. Jag pratar om sexism, rasism eller pedofiler och jag går över gränsen några gånger, jag vet att det är för grovt, snuskigt eller icke-pk, men jag vill gå nära avgrunden med flit, säger Henrik Schyffert som menar att de som blir upprörda är de som tagit på sig ”ansvarshatten”, de blir upprörda å andras vägnar och att det hans jobb att dra fram ämnen man inte kan prata om i fikarummet.

ANNONS

– Ibland ber jag om ursäkt. Som när jag drog något grovt om knulla-med-höns och sedan något kul om rattfylla. En kvinna tog illa vid sig eftersom hennes son nyss blivit dödad av ett rattfyllo. Hon hade all rätt att bli förbannad i det läget. Men 90 procent av det jag tar upp rör mina egna dåligheter.

Pysa ut det man är mest rädd för. Eller inte säga något kontroversiellt?

– Det där man-får-inte-säga-nåt-i-det-här-landet. Skitsnack! Du får säga vad du vill men effekten blir att folk kan bli ledsna, säger en uppeldad Henrik Schyffert, framåtböjd i konferensfåtöljen, skitless på snacket om åsiktskorridorer och hur pk-begreppet och godhet blivit negativt laddade.

Han sätter likhetstecken mellan pk och vanligt hyfs. Avskyr så kallade sanningssägare som kommer undan med fördomar för att ”de står för dem”.

– Att man står för det man säger är inget frikort eller ursäkt. Nej, du kanske är ett arsle?

Han tog det stora åsiktsklivet ut på sociala medier under flyktingkrisen. Tog ställning och blev extremt påhejad och påhoppad och fick polisanmäla mordhot. Att mötas av en vägg av hat var nytt men också intressant för den analyserande Henrik Schyffert.

– Jag tror att hatet kommer ur ett upplevt svek. Tompa, Nicke och Pata såg mig som en i deras lag. Och så var jag i motståndarlaget.

ANNONS

Du är inte deras Henke?

– Nej.

Tillit är kittet i ett samhälle och Henrik Schyffert tycker att det är ett ”jävla sätt” att grupper spelas ut mot varandra.

Vilka vinner på vår rädsla?

– Företag som tjänar pengar på att vi är ständigt missnöjda. Populister som förvandlar komplicerade saker till problem med enkla lösningar. Och ni i media: acceptera inte att göra skitreportage, folk kommer att tröttna på Nyheter24 och tomma kalorier, ni måste våga mer än att få klick. Sitt i båten och gör ert jobb, säger Henrik Schyffert.

Stand up-showen är över, folk står upp och applåderar när han gör en lika snabb publiksorti som entré, knackar mig på axeln och vi rusar ut. Han är inte killen som står kvar och snicksnackar med publiken.

– Vad tyckte du? Fattade du allt? De skrattade mindre än i går, det är för att de hört att det var kul och fått upp förväntningarna.

Han kollar klockan. En timme och tjugoåtta minuter. Någon minuts differens från i går. Under en kort stund är det en oskyddad och skör Henrik Schyffert i rummet. Han tycks glömma att jag är journalist och vill ha bekräftelse på att showen var bra och han ser för första gången trött ut.

ANNONS

På väg till bilen i garaget snor han en cigg, kan röka då och då utan att få sug, och är pigg igen. Vi åker mot Stockholm genom samma typ av mexitegelkvarter och barrväxter som i hans egen uppväxtmiljö. Rosersberg norr om Stockholm, samma sorts sömniga villaområde där lyssning av LP-inspelningen av revyn Svea Hund var Henriks största humornöje. Vi pratar om musiken som tonårströst och uppväxtdröm. De första coverbanden.

Vem hade parallell-Henrik kunnat bli?

– Kanske ljudtekniker, musiklärare eller fritidsledare.

Han avbryter samtalet för att snabbt spela in några ord på instrumentpanelens infällda dator: ”Föräldrarna vill röka Gula Blend, det är därför barnen inte får bada när de ätit”. Meningen flög in under showens passage om myter och han får inte glömma att skriva in den i manus eftersom den gav skratt. Han spelar in varje föreställning för genomlyssning.

Bilkörning fungerar som nedvarvning, han kör hellre hemåt än sover på hotell om det är mindre än tre timmars körning.

De egna rädslorna rör inte dålig kritik eller ångest för den personliga framtiden.

– Min egen rädsla är att något ska hända mina barn. Och under skilsmässan var jag skiträdd. Utåt är jag inte rädd för Trump. Jag är rädd för klimathotet och ekonomin – att åtta gubbar äger hälften av jordens tillgångar.

ANNONS

Pengar har han i ”någon bra pensionsfond” och skulle medielogiken innebära att han med den här redan halvt utsålda turnén blir nedtagen från humorpiedestalen så är det trist men okej. Så länge han själv vet att det han gör är bra.

Henrik Schyffert har en vända-på-steken-strategi för att hitta uppslag:

– Jag hittar något att bli arg på. Och så vänder jag på det: ”Trump är jättebra därför att…”. Så där håller jag på hela tiden. Hela tiden.

Per Henrik Schyffert

Yrke: Komiker, programledare, manusförfattare och regissör.

Född: 23 februari 1968.

Bor: Lägenhet i centrala Stockholm.

Familj: Två tonårssöner, flickvännen och komikerkollegan Nour El Refai.

Bakgrund: MTV, ZTV, radioprogrammet Hassan, bildade Killinggänget (tv och film, bland annat: I manegen med Glenn Killing, Nile City, Percy tårar, Fyra nyanser av brunt och Torsk på Tallinn, pjäsen Drömmen om Herrön på Dramaten), frontfigur i popbandet Whale, panelmedlem i tv4:s Parlamentet, medverkat i allt från Melodifestivalen till Landet brunsås, och två jätteturnéer med Fredrik Lindström. Utsågs 2003 till Årets nykomling på Svenska ståuppgalan. Årets manliga komiker 2007 och 2016.

Aktuell: Med enmansshowen Var inte rädda, turné under hela 2017. I Göteborg 24-25 mars och 15-19 november på Draken.

HENRIK SCHYFFERT OM…

… den gråtande clownen: – Ni journalister vill alltid prata om vad som finns inuti komikern, allvaret. Å andra sidan är humor svårt att göra intressant, som en kirurg som ska berätta om en operation bara pratar om operationsknivarna.

… att ta risker: – Mitt jobb är inte Doobidoo-igt, att tillfredsställa alla. Jag kanske mister 16 procent av publiken genom att vara tydligt anti Sverigedemokraterna, men det har jag råd med.

… gruppberoende: – I Killinggänget kallades jag galärtrummisen, den som såg till att de andra, som var bättre och smartare än jag, jobbade på. Beroendet är borta.

… sin superkraft: – Att förstå att andra, som är bättre än jag, gör mig bättre. Om jag skriver manus med Jonas Gardell så får han skriva dialogerna för han är bättre på det än jag.

… Leif GW Persson: – Han är en stor humanist och förebild och visar sina skavanker. Jag älskar honom.

… att bli igenkänd: – I Stockholm låtsas ingen att de känner igen mig. Det är på puben i Falkenberg som folk kommer fram.

… framtidstankar: – Jag vill regissera mer, helst något Norénsk. Jag borde ringa honom.

… stand up-premiärer: 70-80 procent av materialet skrivs om under en turné, publiken gör jobbet åt mig. Gå aldrig på premiären.

… sina senaste gråttillfällen: – När jag hörde låten ”Release me” med Oh Laura på radion och tänkte att min son sjöng den på min begravning. Och på julafton när vi skilda bonusfamiljer samlades i två timmar och jag rördes av hur duktiga och fina vi ändå är. Jag höll ett kort klyschigt tal och grät.

ANNONS