Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin, präst och krönikör Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och krönikör Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Den gata där man själv väljer sitt väder

Ett inslag om Dubai i P1-programmet ”Stil” gav prästen Tomas Sjödin idén till veckans krönika. ”Det byggs en gata i Dubai där man själv kan bestämma sitt väder. På en sådan väg vill jag inte vandra. Jag tror att det är en återvändsgränd”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har aldrig varit i Dubai. Och någon längtan dit har jag heller aldrig haft. I förra veckans upplaga av det underbara programmet "Stil" i P1 tecknades bilden av staden med extra allt, staden utan mellanrum och platsen för exklusiva semestrar i ständigt solsken.

I skildringen av Dubais alltmer högtflygande och häpnadsväckande framtidsplaner fastnade jag för en detalj: I den konstgjorda skärgård som nu skapas, ”The world”, byggs en ögrupp som fått namnet Europa och i den skall världens första klimatkontrollerade gator finnas. Den som vandrar där skall själv kunna välja sitt väder. Regn eller snö som kontrast till det ständiga solskenet kanske? Som att plötsligt vara hemma en stund, men i en konstgjord värld där man själv kan leka Gud. Åt detta kan man le eller kanske ta sig för pannan. Eller så kan man bara för ett ögonblick dra ut konsekvenslinjen en aning och föreställa sig vad det skulle kunna göra med oss människor om vi alltid hade tillgång till det vi önskar. För mig landar den övningen varken i att jag ler eller tar mig för pannan. Jag räds.

Det finns någonting i vår begränsade möjlighet att välja eller välja bort som har med vår mänsklighet att göra. Det tillhör själva livsvillkoren att ibland ställas inför företeelser som vi bara måste förhålla oss till. Att titta ut genom fönstret och ställa sig den fråga som människor i alla tider ställt ”vad blir det för väder i dag månne?” är en fråga som berättar att det är vi som får anpassa oss efter den här världen, inte tvärtom.

Förr i tiden hade den frågan direkt bäring på överlevnaden, på förutsättningar för sådd och skörd, vilket den fortfarande har för de lantbrukare som håller ut och ser till att odlingsmarkerna runt våra städer och samhällen förblir öppna. De är mästare på att läsa naturen och klimatet och agera efter det de registrerar. För de flesta av oss kanske frågan rör mer vardagliga detaljer som om vi skall välja cykel eller bil, hur vi skall klä oss och val av aktivitet under semesterdagarna. Men den nuddar också vid något djupt existentiellt: Man väljer inte sitt öde, lika lite som man väljer om man är frisk eller sjuk, godmodig eller orolig. Man får bara be om mod att möta verkligheten som den är. Och så finnas där för varandra när det plötsligt blåser upp till oväder.

Det byggs en gata i Dubai där man själv kan bestämma sitt väder. På en sådan väg vill jag inte vandra. Jag tror att det är en återvändsgränd. Jag älskar känslan av att dra upp rullgardinen på morgonen och möta något som jag inte har någon makt över. Något som jag inte kan förneka, förjaga eller förandliga. Bara möta. Det gör något med synen på mig själv. De mest sturska och uppblåsta sidorna hos mig själv slipas ner och lämnar plats för en smula ödmjukhet.

Och så minns jag igen att det är en nåd att få gästa den här vidunderligt vackra planeten en kort stund. Att få röra mig i världen utan att låtsas att jag äger den.