De seglade jorden runt och fick minnen för livet

En upplevelse över förväntan. Så beskriver Lisa och Johan Persson de fyra åren till havs.

– Det går inte att föreställa sig hur det är i Stilla havet, säger Lisa. Galapagos, Marquesaöarna, Tuamotos… små pluttar mitt ute i ingenstans där det lever så otroligt gästvänliga människor.

Paret från Fjällbacka, som sa upp sig från sina jobb och lämnade Sverige 2017, har varit hemma i drygt ett år – med minnen för livet i bagaget.

– Vi lärde känna så många trevliga seglare, berättar Johan. Flera av dem hade varit ute oändligt länge. Men vi bestämde oss tidigt för att det var ett projekt med en början och ett slut. Vi sa tre - fyra år. Vi såg det som en rolig grej och det blev en fantastisk resa!

Det hela tog sin början en söndagsmorgon 2006.

Kan vi inte segla jorden runt?

– Jag hade under lång tid jobbat alldeles för mycket, säger Johan. Vi låg i sängen. Jag tittade i taket och Lisa läste tidningen. Plötsligt sa jag ”vi skulle behöva ett kul projekt”. ”Vad tänker du då?”, undrade Lisa. Jag hade inte tänkt alls och var tyst ett tag. ”Kan vi inte segla jorden runt?”, sa jag sedan. ”Vilken bra idé!”, tyckte hon. Jag blev alldeles kallsvettigt och tänkte ”vad har jag sagt?!”.

Johan skrattar lite. Därefter konstaterar han att det dock fanns två problem.

– Vi hade ingen båt och vi kunde inte segla.

Men en båt köptes och diverse kurser bockades av

– Vi tog reda på hur mycket pengar som skulle krävas och funderade på hur länge det skulle ta att spara ihop det vi behövde, säger Lisa. Vi berättade för barnen som sa ”visst, vi får väl se”.

Johan förklarar att de ganska snabbt började segla lite längre, till Danmark och Norge.

– Senare seglade vi till Skottland. Då kände vi oss jättemodiga och redo. Men vi hade bestämt att inte sticka förrän barnen gått ut gymnasiet.

– Vi har två barn och vår son, som är yngst, hade när vi åkte hunnit gå ett år på universitetet och flyttat hemifrån, fyller Lisa i.

Innan avresa såldes familjens hus och därefter väntade det stora äventyret.

– Vi kan prata om den här resan hur länge som helst, säger Lisa med ett leende. Vi njöt hela vägen. Men Tonga var speciellt. Helt ensamma ankrade vi i en vik. Då kom en knölvalhona med sin unge och parkerade bredvid oss.

Johan tar fram en jordglob, pekar och visar platser de besökt.

– Indonesien var helt sanslöst, utbrister han. Gång på gång fick vi ett helt sagolikt mottagande och naturupplevelserna var fantastiska.

– I en by blev vi inbjudna till något som de kallade maskfestival, berättar Lisa. Alla hade ansiktsmasker. Det var häftigt!

Men under resan bröt coronapandemin ut, vilket ställde till det. Första problemet uppstod då Johan och Lisa skulle till Maldiverna.

Maldiverna är stängt, ni måste vända

– Vi var på Sri Lanka när det började surras om covid, minns Johan.

– I vissa länder kan man anlita agenter som kollar upp visum och sånt, fortsätter Lisa. Det hade vi gjort för Maldiverna och vi kontaktade vår agent som sa att vi kunde komma. Men efter tre dagar till havs fick vi ett mejl; ”Maldiverna är stängt, ni måste vända”.

Att segla mot vinden var uteslutet och alla länder började stänga ner.

– Vi fortsatte, berättar Johan. Men plötsligt såg vi en vit prick i fullt ös.

– Det var kustbevakningen som beordrade oss att ta ner seglen, säger Lisa.

Lisa och Johan skulle inte få lägga till i Maldiverna – enda alternativ var Somalia. Johan vägrade lyfta ankar. Efter mycket om och men bestämdes det trots allt att de kunde få stanna – men inte gå i land.

Bevakades i 70 dagar

– I 70 dagar bevakades vi, förklarar Johan. Vi försökte ta reda på om det fanns något annat land som ville ta emot oss. Till slut hittade vi en fransk ö, Reunion. Vi skickade ett mejl och fick svar omedelbums; ”Ni är EU-medborgare, Reunion hälsar er välkomna”.

Fyra månader senare fortsatte resan mot Sydafrika. Väl där smittades dock Johan av covid och hamnade på sjukhus.

– När jag blev utskriven sa de att de inte hade trott att jag skulle klara mig, säger Johan. Det kändes otäckt.

Trodde resan var slut

I den stunden var Lisa inställd på att resan var slut.

– Johan var svag men efter två veckor piggnade han till och vi kunde segla vidare.

I januari 2021 lämnade de Sydafrika. Fem månader senare skymtade Fjällbacka.

– Vi möttes av sjöräddningen som eskorterade oss in i hamnen, berättar Johan. Det stod hur mycket folk som helst och väntade med ballonger och orkester.

Slutet gott, allting gott.

– Nu är vi nöjda att vara hemma, säger Lisa. Vi längtar inte efter att segla mer just nu. Kanske om några år.

Lina Norman

livsstil@gp.se