Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: De man inte ser

Tomas Sjödin gläds över att inte behöva börja arbetsveckan med peptalk av en överhettad chef utan istället med en bön av tacksamhet ihop med en kollega. ”Hans bön fick mig att inse att vårt samhälle är fullt av människor som ser till att saker fungerar så bra som det ändå gör”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Till löneförmånerna med att arbeta i en kyrka hör att få börja sin arbetsvecka, inte med ett peptalk av någon överhettad chef, utan med en bön. En av mina kollegor, Daniel, ville denna vecka be och tacka för alla som utför saker som inte syns. De som ingenting hör när allt löper på som det ska, men som när något går snett får ta emot allas gnäll. Hans bön fick mig att inse att vårt samhälle är fullt av människor som ser till att saker fungerar så bra som det ändå gör. Så bra att vi oftast inte tänker på det. De människorna finns på arbetsplatser, i bostadsrättsföreningar och överallt där en del saker bara måste skötas. Jag tänker nu inte ivra för någon slags charmoffensiv som slutar i att alla plötsligt går förbi busschauffören och säger ”Så bra du kör!” eller ropar till byggnadsarbetarna att skyskrapan blir ”jättefin”. Jag vill egentligen bara skicka vidare tanken på att det som brukar packas in under talesättet att ”hälsan tiger still” kan vara värt en varm tanke ibland.

Och så skulle jag vilja klaga lite på alla som klagar. Det är bekvämt och ganska ofarligt att göra det. Och det är lättare än man tror att bli en gnällspik utan att man själv märker det. De som klagar har ofta rätt. Just då i alla fall. Någonting fungerar inte som det ska och det har krånglat till det för andra. Bussar blir inställda eller kommer för sent, papperskorgar är överfulla på stan, en telefonväxel är stängd en dag på grund av sjukdom och den vanliga cykelvägen till jobbet är avstängd på grund av tillfälliga omläggningar i trafiken.

Men det var det andra jag blev påmind om i början av veckan. Det jag naturligtvis redan visste men alltför ofta glömmer bort: Att de allra flesta bussarna kommer tid, att hårt slitande renhållningsarbetare gör allt de kan för att städa efter människor som lämnar högar av skräp intill redan fulla sopcontainers och att någon räknat ut och genomfört trafikomläggningar som man - just nu -kan bli galen på, men som på lång sikt nog kan skapa ett gott flyt. Och att det svarar i växeln i morgon igen.

Och vad beträffar folk som tränger sig före, kör som om de ägde vägen och slänger brinnande fimpar i våra papperskorgar: De finns. Men de allra flesta, en överväldigande majoritet faktiskt, tränger sig inte före i kön och kör både klokt och ansvarsfullt i trafiken. De tar dessutom hem sina sopor igen om det redan är fullt vid sopstationen.

Egentligen vill jag bara säga att trots att vi inte ser er så ser vi er. Och att vi har klart för oss att vårt samhälle skulle kapsejsa utan er.

Jag vet att ni inte gör det ni gör för att bli tackade men jag säger det ändå: ett fyrfaldigt tack och en liten tår i ögonvrån för att ni finns.