Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

De lämnade allt - för ett liv i Thailand

Paret utgör ett uppskattat team, som har dagarna fulla med uppgifter och som njuter av att hjälpa människor. "Variationen i jobbet är det som driver oss. Ingen dag är den andra lik", säger Erik Stenberg Roos, tidigare Göteborg, svensk präst i Thailand, som varje dag har makan Anna vid sin sida.

Vi träffas på hotell Suger Marina Art i gröten av Karon Beach, bara ett stenkast till det blåa, ständigt rörliga havet. 
Båda är klädda i svenska kyrkans snygga t-shirt och bilen har en tydligt logga.
Erik fanns med i kyrkans barnverksamhet redan som tio-elva-åring.
– Mest för att få vara tillsammans med mina kompisar. Men jag blev ganska vilsen när tonåren tog slut, hade ingen gudsbild och drev omkring, nästan som en luffare.
Nåja, han utbildade sig till svetsare, men fick problem med ryggen och började läsa som 30-åring.
Hade du då tankar på att bli präst?
– Kanske inte direkt, säger Erik.
Innan studierna träffade han en präst i svenska kyrkan, Leif Dahlin i Billdal, som uppmuntrade honom att studera. 

Som nybliven präst bodde Erik, hans fru Anna och de fyra barnen tillsammans, Erik jobbade i förorten. 
I dag är barnen stora och familjen Stenberg ute på en spännande resa i världen.
– Vi hade varit på två veckors semester i Thailand – men vi ville jobba utomlands. Så vi sökte och fick tjänsten i Phuket. Suveränt, säger Anna.

De lämnade jobbet i Göteborg och åkte iväg på deras livs resa. Den pågår fortfarande.
– Vi har inte ångrat oss en sekund. Vi har lärt oss jättemycket om världen, om oss själva, om Thailand. Vi har sett det mesta, sammanfattar de.
De har sett korruption, de har sett byråkrati – de har sett svenskar som råkat riktigt illa ut. 
– Min personliga teori är denna; Droghandlarna vill naturligtvis sälja. Svenskar vill testa, åtminstone vissa. Vad händer? Jo, sedan handlarna sålt drogerna och fått betalt så anmäler de köparna – som tas omhand av polisen.
Vad händer med drogerna?
– De går tillbaka till försäljarna, är jag rädd för...
Präst bland turister, hur uppfattas ni?
– Tror att vi har ganska gott renommé. Folk som aldrig går i kyrkan kommer ibland till våra samlingar, andakter eller bara till kyrkkaffet. Ibland har vi åtta på mötena, ibland trettiofem.
Och ibland är det vigsel?
– Ja, men vår vigsel heter välsignelseakt och fungerar inte som vigsel i naturlig mening, juridiskt är den inte bindande. Hur många varje år? Omkring 30.
Hur uppfattas du som präst bland svenska turister?
– Svenskar är snälla; de klagar inte. Uppriktigt sagt: jag tror vi uppskattas. Vi vill alla väl.
Det sägs ju att svenskarna blir religiösa utomlands – stämmer det?
– Kanske. Även om de inte går i kyrkan till vardags på hemmaplan tror jag att de kan finna ro på våra samlingar. Om de vill.
Baksidan, då? Givetvis får Team Stenberg uppleva den – också.
Kan jag som svensk medborgare låna pengar av kyrkan?
– Nej, där går någon slags gräns. Däremot hjälper vi till att ta kontakt med anhöriga i Sverige som kan förmedla pengar. Många svenskar är plötsligt helt blacka. De umgås föga klokt med pengar och plötsligt inser de att slantarna är slut – men flyget går hem först om några veckor …

Bild: Bo Fuhrman
Bild: Bo Fuhrman

Däremot kan Svenska kyrkan hjälpa till med mat, men viktigt är att den nödställde själv också medverkar till att förbättra sin situation. Kyrkan kan inte lösa allt.
Vad händer vid sjukdom? Lasarettsvistelse?
– Ofta handlar det om ett par där någon, maken eller makan, finns vid den sjukes sida dygnet runt. Då försöker vi stötta och på alla sätt bryta isoleringen. Ingen mår bra av att sitta bredvid en sjuk dygnet runt. Vi bidrar till att göra vardagen litet trevligare, även om lasarettsvård aldrig är vad man tänkt sig på semestern.
Alkohol och droger – som går till överdrift – kan ibland innebära att utlandsvistelsen blir en enda katastrof.
– Vi har bra kontakt med bland annat AA, anonyma alkoholister, och hjälper till i den mån vi kan.

Vi kommer ofta tillbaka till tsunamikatastrofen 2004 i vårt samtal.
Hur upplever thailändare den i dag, finns minnena kvar?
– I bakhuvudet finns den nog. Men idag sörjer thailändarna mest kungen, som dog i slutet av förra året. Efter Budda är kungen den största i Thailand. En oerhörd förlust för den inhemska befolkningen.
Slutligen, vad saknar ni mest i Thailand?
– Vänner och barn. Däremot inte göteborgsvinter; tre plusgrader och ständigt regn från sidan…
Ni åker mot Sverige i midsommartid. Var ska ni bo under sommaren?
– Vi kommer nog att tillbringa mesta tiden i Dalsland.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.