Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

De berättar för att vi aldrig får glömma

I dag uppmärksammas Förintelsens minnesdag över hela världen. Leon Rytz och hans hustru Ester överlevde nazisternas ökända dödsläger.

– Direkt efter kriget ville jag lägga allt bakom mig och glömma, men efter 40 år kunde jag inte vara tyst längre. Genom att berätta hedrar jag minnet av alla oskyldiga som nazisterna mördade, säger Leon.

Vi träffas i paret Rytz hem i Borås. Det var hit de kom efter befrielsen och det är här som de byggt upp sina liv och blivit människor igen.  
– Borås har betytt mycket för oss och Rådhustorget har en särskild betydelse. Det vad där såg jag Ester allra första gången, där återsåg jag också en flicka som räddade livet på mig under kriget och det var där som jag fick utmärkelsen Boråsambassadör förra året.
Leon Rytz livsberättelse är ett hisnande öde där han har lurat döden så många gånger att han tappat räkningen. Han säger själv att han överlevt helvetet på jorden tusentals gånger. Det krävdes flera under för att komma levande från de koncentrationsläger och getton som Leon och även Ester deporterades till.

Hustrun Ester sitter med under samtalet och även hennes livsöde rymmer koncentrationsläger och en tillvaro med döden som följeslagare. Alla överlevare har sin historia, det varierar hur mycket man orkar minnas och berätta. För Ester är det svårt. När hon försöker återge tiden i gettot i Lodz och hur hon senare överlevde Auschwitz så sviker rösten. För Leon har det blivit en livsuppgift att vittna om nazisternas grymheter.
– När jag träffade Ester så pratade vi inte med varandra om vad vi hade varit med om. Vi ville glömma och lägga allt bakom oss. Vi pratade inte om det fasansfulla utan låtsades som om det aldrig hade hänt. Vårt mål var att bygga upp en familj och bli människor igen. Men efter 40 år kunde jag inte vara tyst längre. När vårt äldsta barnbarn skulle göra ett specialarbete i skolan, bad hon mig berätta. Jag beslöt då att för första gången göra det. 

Leon Rytz. Bild: Mathias Pernheim

Leon växte upp i en judisk familj i Warszawa. Mamman drev en importfirma och pappan arbetade inom försvaret. När kriget bröt ut 1939 var Leon tolv år. Redan i november 1939 isolerades judarna i Warszawa och i november 1940 inrättades gettot. 1942 skildes han från sin familj och transporterades ihop med många andra unga pojkar till arbetslägret Majdanek. Det var sista gången han såg sin familj. Efter drygt en månad sattes Leon återigen på en tågtransport. Denna gång till förintelselägret Treblinka i östra Polen.
– Att jag överlevde Treblinka är ren tur. Det är bara några få som kom levande därifrån. Jag hamnade i ett led där en vän till min far från kavalleriet kände igen mig. Han hette Joseph Kaufmann och sa ”håll dig till mig annars överlever du inte 24 timmar här”. Jag såg med egna ögon vad som hände i Treblinka. Det var fabriker. En där man klippte hår, en där man drog ut tänder, en där man smälte tandguldet, allt det där såg jag…

Joseph Kaufmann blev Leons räddning.  Kaufmann kände lägret väl och hade som uppgift att sortera mördade fångars kläder och tillhörigheter. Efter tio dagar hjälpte han Leon att fly. De gömde sig under en hög kläder i en godsvagn och efter att tåget lämnat lägret lyckades de hoppa av i farten och fly in i skogen.
– Där fanns partisaner från olika länder och även judar som hade flytt och anslutit sig till dem. Vi stannade med partisanerna ett tag men så märkte Kaufmann att judar försvann i samband med olika uppdrag. Vi kunde inte lita på partisanerna så vi rymde och fortsatte mot Warszawa.

De hamnade på en ammunitionsfabrik och efter ett flyktförsök kom de till ett läger där de återigen var en hårsmån från döden.
– Vi stod på var sin låda med en skylt om att vi skulle dödas för att vi hade försökt fly. Men mitt i allt kom en flicka som ropade till SS-mannen att hon hade en diamant i skon som han skulle få om vi fick leva. Och så blev det. Det blev ingen avrättning. Det var den flickan jag återsåg i Borås några år senare.

Minnessten som påminner om alla de tusentals människor som dog i lägret i Bergen-Belsen. Det mest kända av offren var den judiska flickan Anne Frank, vars dagbok har blivit en av världens mest lästa böcker. Bild: Martin Meissner

Sedan följde fler läger. Buchenwald, där Kaufmann försvann, och Bergen-Belsen. Sammanlagt överlevde Leon sju olika förintelse-, koncentrations- och arbetsläger. När kriget gick mot sitt slut hamnade han med några ryska krigsfångar och undkom tack vare det gaskammaren. När ryssarna rymde hakade Leon på och när han dumpades utanför Hannover blev han omhändertagen av en judisk överste i amerikanska armén. Så träffade Leon av en slump en svensk lotta som övertygade honom att följa med till Sverige.
– Borås var som att komma till paradiset. Här fanns en gemenskap, arbetsmöjligheter och vi var lyckliga att få bostäder. Jag cyklade runt i Borås och en dag vid Rådhustorget såg jag Ester men när jag vände tillbaka var hon försvunnen. Jag letade överallt och hittade henne till slut. Efter det gick det fort. Vi var unga och fick gå till kungs för att få gifta oss. Vi ville komma vidare och bygga upp något nytt. Det var knapert. Vi bjöd bröllopsgästerna på sillsallad.  

Leon fick jobb på Algots och Oscar Jacobson, intresset för konfektion växte. En dag cyklade han till Textilinstitutet.
– Jag frågade rektorn om och jag kunde få lära mig något där. ”Var kommer du ifrån?” frågade rektorn och jag svarade ”jag kommer från helvetet på jorden” och så berättade jag.
Leon hade inga pengar men blev lovad en utbildningsplats mot att han betalade tillbaka när han började tjäna egna pengar. Den chansen tog han.

Med tiden har Leon, som fyller 90 om några veckor, byggt upp ett företag inom konfektionsbranschen. Han arbetar fortfarande som konsult och delger företagare sina särskilda kunskaper. Det judiska arvet bevarar han främst i traditioner. En gud har han svårt att tro på efter alla grymheter han upplevt. Minnena bär han med sig så länge han lever. Hur barn och vuxna mördades mitt framför ögonen på honom. De minnesbilderna förföljer honom. Han har sagt det många gånger förr, när han föreläser och i intervjuer, men det tål att upprepas.
– Vi måste värna om demokratin och solidaritet. Demokratin håller det mänskliga på fötter. I en demokrati är det otänkbart med folkmord.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.