Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/2

De öppnade sitt hem och sina hjärtan

För Jon och Anette Bagiu var det enkelt. Huset var rymligt, barnen utflugna och när ungdomarna som Anette varit god man för fyllde 18 år, gav de två av de afghanska pojkarna ett hem så länge de behöver.

Vägen slingrar sig stadigt uppåt för att ta slut i en lummig del av Stora Höga. Det terrakottafärgade stenhuset ligger granne med tallar och ekar, medan havsljuset känns ända in i vardagsrummet. Hit flyttade familjen Bagiu för snart tjugo år sen. 
– Vi behövde större, med tre aktiva barn, ett öppet hus där kompisar kom och gick. Till slut hade vi inrett ett litet tv-rum bakom garaget för att få lite lugn, ler Anette där hon sitter jämte maken Jon och de utstrålar ett sammansvetsat lugn. 

Uppvuxen i Värmland flyttade hon som ung till Stockholm, utbildade sig och drev eget företag inom hälsa och friskvård och blev kvar där i 16 år. 
– Men 1993 fick jag Jon till bordet på en fest i Göteborg. Det var så jag hamnade på Västkusten.  
De bildade familj och under en mammaledighet läste hon till stresskonsult, i en tid när ord som utmattningssyndrom ännu inte var känt. Så tog livet nya vändningar, hon lämnade det krävande företagandet och arbetar i dag som halvtidsanställd inom administration och ekonomi. 
Intresset för människor och att stötta i svåra livssituationer gjorde att hon utbildade sig till god man 2015. För att vara ställföreträdande förälder, vårdnadshavare och målsman med ansvar för ekonomin, att gå på utvecklingssamtal, hjälpa till vid kontakter med myndigheter och boenden. 
– Jag såg behovet och gillar att arbeta med ungdomar, säger Anette som tilldelades fem ensamkommande minderåriga flyktingar, och hoppades kunna bidra på något vis. 
– Det blev över all förväntan. Jag har fått fina ungdomar som jag byggt relationer med. 

Uppdraget är slutfört när de unga blir myndiga. I dag har fyra av de fem pojkarna fyllt arton. En av pojkarna som bara var tio år har återvänt till Irak, resten finns kvar i trakten.
– Jag känner att mitt stöd fortfarande behövs och släpper dem inte så länge de själva vill, säger Anette. När de fyllde arton riskerade de att flyttas vart som helst i Sverige, så de behövde nånstans att bo för att kunna fortsätta i sina skolor, behålla sina nätverk och fritidsaktiviteter.
– Vi hade plats och det var ingen tvekan att ge två av pojkarna ett hem, tillägger Jon som tycker det fungerar fint:
– De har sina liv och tider, men vi försöker äta middag tillsammans, göra utflykter, hjälpas åt, vara som en familj. 
Pojkarna är väl medvetna om att Anette och Jon inte får någon ersättning för att de bor där. 
– De säger att det känns bättre om de får hjälpa till.  
Båda pojkarna åker varje dag till gymnasiet i Göteborg och studerar hårt.
– De är ambitiösa och har en enorm drivkraft. Det känns helt galet om de inte får förverkliga sina planer, säger Jon med bestämd röst.  

I väntan på beslut får de bo kvar hos Anette och Jon tills livet tar dem vidare. Får de uppehållstillstånd är boendet kommunens ansvar. Men i dagsläget befinner de sig i en oviss väntan.
– De är i ett slags mellanrum, och det är svårt för alla involverade, säger Anette bekymrat.
I många frivillighem finns människor som själva kommit från andra länder, som varit i fasen av väntan, vilsenhet och osäkerhet. Som vet känslan. Själv flydde Jon med sin familj från Serbien 1963. Via Italien hamnade de i Småland i en tid när de som kom var få och arbetskraften var efterlängtad.
– Mamma och pappa fick jobb direkt, medan vi barn integrerades och tragglade svenskan.
– Men vi var orädda. Vi hade ju liksom klarat av det svåraste, att ta sig hit med risk för livet, säger Jon men berättar samtidigt om mobbingen, hur folk kunde se ner på honom och hans bror. 
– Efter fyra år flyttade vi till Göteborg och där lättade det. 

Bild: Anna Berglund
Bild: Anna Berglund

Med brokigare befolkning och stadsliv fann Jon sig tillrätta, utbildade sig och fick jobb. Tog lite revansch på barnaårens utanförskap. I dag arbetar han som företagsledare på ett teknikföretag, verksam över hela världen. Hängiven sitt arbete, där nyfikenhet, teknikintresse och drömmar driver honom framåt. 
Som företagsledare handlar det mycket om personliga möten, handslag och sociala relationer. 
– Efter trettio år har jag lärt mig en del om människor, det där att vi i grund och botten är rätt lika. 
Han berättar om ledningsgruppen som består av sju personer från olika hörn i världen, med gemensamt mål att samverka. 
– Vi hade troligen inte varit lika framgångsrika med bara folk från Sverige. Jag tror alltid på mångfalden, säger han med eftertryck. 

Med sin bakgrund kan han sätta sig in i flyktingungdomarnas situation. Det där med att hamna i ett främmande sammanhang, med ny kultur, koder och språk att förhålla sig till. 
– Nu bor de hos oss och slipper i alla fall bryta upp och byta skola, säger Jon som hoppas att de kan ge dem arbetsro och sinneslugn. 
– Det är nog en fördel att bo i en svensk familj som blir en naturlig ingång till familjeliv, samhälle och nya kontakter, funderar Anette och Jon, som är så där vänliga och självklara vuxna, som ger två ungdomar i en svårare, skörare situation ett stycke trygghet och fasta ramar. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.