Catharina skidar vidare mot nya mål

Stämningen är laddad men lugn. I första startledet är bara elitåkarna framför och bakom står tusen och åter tusen skidåkare i raka led. Många har varit på plats sedan halv fyra på morgonen. De har köat för att komma in och få en bra position i sitt startled. Det är lugnet före stormen. Tyst. Stilla. Ljudet av skidor mot snön. Fram och tillbaka i ivrig väntan. Så plötsligt dånar vasaloppssignaturen ur högtalarna och hemma hos tv-tittarna. En melodi som är så tätt förknippad med den tidiga morgonen, första söndagen i mars.

– Då tänkte jag, ”Här står jag. Jag är med om detta och det är mäktigt!”, säger Catharina Ramhult.

Förra året körde hon i ett team och stod i första ledet, just bakom eliten. Det var ett bra år och hon slog äntligen drömgränsen på fem timmar när hon gick i mål på fyra timmar och femtiosju minuter.

I år är målet att putsa tiden och ta sig in på topp tjugo. Hon kommer att stå i andra startledet och även i år ha de allra flesta bakom sig.

– När starten går brakar det loss. En hel del åkare är väldigt hetsiga. De gapar, skriker och ska fram till varje pris.

Vad som helst kan hända där i starten och det är först när de kommit upp för den första backen som hon tycker att det blir skönt och möjligt att slappna av. För även om det inte blir tvärstopp upp för backen för dem som står i de främsta startleden, så är det trångt och går långsamt.

Catharina har åkt skidor sedan hon var liten. Som åttaåring började hon åka med IK Ymer i Borås. Skidåkningen var ”grejen” under uppväxten. Träningsgänget var kompisgänget, och de hade väldigt roligt tillsammans. Dessutom gick det bra för Catharina. Riktigt bra. I två år var hon med i juniorlandslaget. Efter skidgymnasiet i Torsby var tanken att hon skulle satsa vidare, men så blev det inte. Det var svårt att fortsätta ensam. Det var inte roligt längre och det höll inte ekonomiskt.

– Det går inte att hålla på om det inte är roligt. Jag kan inte lägga ner så mycket tid och kraft på något om det inte är kul.

Även som den riktiga satsningen uteblev så har Catharina alltid fortsatt träna, men då som motionär. Utan prestationskraven kunde hon unna sig att göra något annat under många år, när barnen kom och vintrarna var snöfattiga. Det, tror Catharina, är orsaken till att hon orkar satsa så mycket nu. Suget kom tillbaka.

– Jag har ju fyllt 50 och jag tänker inte så mycket på det där med åldern, men om något så är det en extra utmaning i det. Jag visar att det går.

Det var för fyra år sedan hon på allvar hittade tillbaka till skidåkningen. Hon körde Vasaloppet utan att ha tränat så speciellt mycket och det gick bra. Det blev en kick.

– Nu är det ren glädje att åka. Jag har verkligen hittat min grej. Barnen är inte små längre och det är fint att ha något eget. Dessutom är det så roligt socialt att hålla på med skidor.

Skidåkningen är njutning för Catharina. Hon beskriver fina spår, sol som skiner och snö som gnistrar. Lugna pass i fin miljö är balsam för själen. Då får sinnet mycket. Andra gånger är det mer en prövning.

– Det beror på förhållandena hur det känns, men endorfinerna ska inte underskattas. De har alltid en uppiggande effekt.

Barnen är viktigast. Att vara med dem, jobba och träna fyller dagarna helt under den intensiva vintersäsongen. Hon har sagt att hon satsar denna vinter också och ”sen får hon se”. Det är fjärde vintern med full satsning och det har sitt pris. Det är mycket annat som får stå åt sidan.

– Samtidigt känns det bra. Jag kommer inte att sluta träna, men jag kanske varierar mig mer. Jag har anmält mig till Vätternrundan i år. Något jag sagt i alla år att jag aldrig skulle göra.

Catharina arbetar sedan många år som sjukgymnast. Nu gör hon det på 75 procent, och ägnar resten av sin tid åt att hålla skidkurser. Hon är certifierad skidcoach och samarbetar också med Aktivitus testklinik i Göteborg.

– Jag har blivit nördig på skidtekniken. Tittar noga och analyserar. Där har jag nytta av mitt jobb som sjukgymnast. Jag har ett tränat öga för att titta på människor i rörelse och det använder jag när jag analyserar skidteknik.

Det som lockar att träna och satsa så mycket som hon gör är glädjen. Annars hade det inte gått alls. Glädjen i att åka skidor och att träffa så många människor med gemensamt intresse.

– Det är klart att det är kul när det går bra och att jag gillar bekräftelsen det innebär, men framför allt är det en så skön känsla att vara vältränad. Att vara stark och orka! Det mår jag bra av – oavsett hur långt det leder i prestation.

Karin Löwing

namn@gp.se