Carolina Falkholt: ”Jag är inte intresserad av att anpassa mig”

Hösten 2016, på Ringön. Natten mot en lördag i början av september drar en okänd gärningsperson med sig en burk färg och målar över det mesta av Carolina Falkholts nya 80 kvadratmeter stora muralmålning av en vagina. ”Verket skulle skylas. Nakenheten täckas över. Ett försök att tysta ett konstverk, tysta en konstnär. Tysta kvinnor i det offentliga rummet” skriver Carolina på Facebook efter vandaliseringen. Men hon är inte förvånad. Hon är van.

Carolina Falkholt har ritat i hela sitt liv, men det var inte en självklarhet att hon skulle bli konstnär. Som tonåring valde hon först en väg som elitidrottare inom hästdressyr, men tyckte efter ett tag att konst, poesi och musik var mer intressant. Hon flyttade till Stockholm för att gå på en waldorfskola och började utforska sitt eget konstnärskap, på illegal väg genom graffitin. Carolina hade hittat något speciellt, där hon kunde experimentera och verka utanför ramarna. – Jag har alltid velat jobba ifred och ha gott om plats. Jag hittade det i natten. Sedan gick jag tillbaka för att se det jag skapat i ljuset, berättar hon. Att måla illegalt kändes rätt för Carolina just då. – Det var som ett slags motstånd mot det förtryck jag upplevde. När jag vågade måla mina bilder utåt gjorde det att jag började öppna mig. Redan då målade hon kroppar, men inte på samma sätt som hon gör i dag. Då var det med motiv från sagor och myter – en värld som hon hade begravt sig i under sin uppväxt.

Det kan tyckas vara en stor skillnad mellan att rida och teckna, men för Carolina Falkholt finns det en likhet. Det handlar om att gå på känsla och att omvandla det kroppsliga i konsten. Det är också det kroppsliga som är signifikant för hennes konstnärliga uttryck. Genom detaljerade bilder av händer, ögon, öron och det kvinnliga underlivet skildrar Carolina hur det är att vara människa i allmänhet, och kvinna i synnerhet. Ord, ljud och kön är genomgående teman. I en pågående utställning på Eskilstuna Konstmuseum har hon med hundratusentals små cirklar ritat händer som formar tecken ur det svenska handalfabetet. Hon betonar att orden finns i mycket mer än skriven text. För Carolina är konsten en plats för ett fördjupat samtal. Ett sätt att kommunicera. – Konsten innehåller röster och svåra frågor. Samtidigt är tiden också konst. Carolina Falkholt målar på väggar, inomhus och utomhus, på sköldar, linoleummattor och tågvagnar. Hon har ett alldeles eget särpräglat språk. Hennes bilder består ofta av kvinnokroppen i genomskärning där detaljerade teckningar i svartvitt framträder på böljande, starka färger. Märkligt nog är det de senare verken som har väckt mest uppståndelse. För några år sedan fick Carolina i uppdrag att smycka en vägg i en högstadieskola i Nyköping och målade en färgsprakande vagina. Kommunen, som hade förväntat sig något helt annat, tyckte att det var direkt olämpligt och dolde målningen med en vit vägg. En händelse som gav eko i hela landet. Sverigedemokraten Margareta Larsson uttalade sig om verket i riksdagen och jämställde att måla ”vaginor på väggarna i skolan” med ”sexuellt ofredande av minderåriga”. Hon ansåg att Carolina Falkholt borde sättas i fängelse för sitt agerande. Carolina har också blivit avvisad från sin egen högstadieskola i Bengtsfors för att hon bar en jacka med texten från den egna utställningen ”Min jävla fitta”.

Men varför blir människor så provocerade av Carolina Falkholts konst? Själv tror hon att det beror på att det fortfarande är så tabubelagt att tala om det kvinnliga könet och kvinnors sexualitet. Att det bottnar i det patriarkala samhället där kvinnor är objektifierade och utsätts för kroppsligt förtryck. – I mitt arbete utgår jag ifrån mig själv, min egen blick och det jag har varit med om. Det blir som ett samtal, som terapi. Man kan säga att jag terapeutar samhället genom min konst. Att använda de laddade orden fitta och hora är ett exempel. Det gör hon ofta. – Ordet hora har förstört mitt liv. Jag blev kallad det som flicka. Redan på lågstadiet användes det och vi visste att det stod för något hemskt. På samma sätt är ordet fitta ett skällsord för en dålig person. Hela samtalet om sex är onyanserat.

Carolina Falkholts konstnärskap har varit en lång och dramatisk resa som till viss del har löpt parallellt med gatukonstens utveckling och synen på den. Från att som tonåring ha målat illegalt i skydd av mörkret finns hon nu representerad i ett flertal av landets konstinstitutioner. Hon tog även steget in i våra hem, när Ikea valde att trycka postrar med hennes konst som genast sålde slut. Händelsen i Nyköping gjorde att hon blev känd för en större publik. Själv talar hon hellre om projektet Graffiti Mariestad, då en 45 000 kvadratmeter stor silo täcktes av graffiti innan den revs, som banbrytande både för sitt eget konstnärskap och för samtalet kring graffiti. Tidigare har det mest handlat om den kriminella aspekten, anser hon. Då blir själva konsten förbisedd.

Under våren och sommaren är Carolina Falkholt aktuell med flera utställningar. I samband med att skånska Wanås firar 30 år som skulpturpark deltar Carolina med en 25 meter lång bemålad tågvagn från SJ med titeln Train of Thoughts, och i augusti har hon en stor egen utställning på Galleri Thomassen i Göteborg. Men erkännandet och uppmärksamheten har sitt pris. När händelsen i Nyköping uppmärksammades i medierna följde hot och trakasserier. Men Carolina Falkholt berättar att hon blev trakasserad redan i förskolan på grund av sin personlighet. – Det beror på den struktur som vi lever i, där mannen ska vara den starka. Jag har alltid varit stark och det har upplevts som provocerande. Sedan har konstnärer alltid både älskats och hatats, säger Carolina. Hon ser även på sitt eget konstnärskap som något hon älskar men samtidigt förbannar. – Det tar aldrig slut. Samtidigt har jag aldrig börjat med konst vid ett givet tillfälle, jag har snarare aldrig slutat.

Att inleda sin konstnärliga bana inom graffitin var inte enkelt. Den är mansdominerad och präglas av en machokultur. Inför en kommande utställning arbetar Carolina med inspelade samtal, i verket Örat till marken. Där intervjuar hon bland annat den feministiska konstnären Carolee Schneemann. Det finns också en inspelning med en amerikansk graffitikonstnär, som berättar om när han var tonåring och hans pappa och manliga släktingar tog med honom till en prostituerad för att lära honom att ha sex. Enligt Carolina Falkholt är det ett exempel på den machokultur som finns bland graffitimålare, både i USA och Sverige. Det är en hård miljö som är direkt ovälkomnande för kvinnliga konstnärer, något som Carolina har fått erfara på de mest fruktansvärda sätt. Hon tillägger dock att det inte bara är i graffitivärlden som hon har känt att hon inte passar in, utan i hela samhället. – Särskilt som ung upplevde jag att min kvinnlighet, eller mänsklighet, måste fixas till för att passa in. Men jag är inte intresserad av att anpassa mig till rådande normer.

När Carolina var i 20-årsåldern flydde hon från Sverige, och förtrycket som fanns här, till New York. – Jag hade blivit så utsatt av graffitivärlden, aktivistvärlden och den patriarkala strukturen. I New York hittade jag ett tydligare sammanhang som var mer välkomnande för min person och min konst. Under sina drygt fyra år i staden var hon verksam som konstnär och graffitimålare och höll även på med musik – hiphop och punk. I något år bodde hon i ett ockuperat hus i South Bronx som var som en slags fristad för konstnärer. – Jag fick väldigt många uppdrag och gjorde stora muralmålningar själv, vilket provocerade de manliga graffitikonstnärerna. Det gjorde jag genom att ta plats, genom att vara kvinna, och deras sätt att slå tillbaka var med sexuell förnedring. Historien bara upprepar sig.

Carolina bodde i New York under 11 september-attentaten och upplevde det som det jobbigaste av allt som hände under tiden i staden. Hon satt i tunnelbanan och tecknade när det andra tornet sprängdes. De ropade ut det i högtalarna och all trafik stannade. – Ett tag tänkte jag gå djupare in i tunnelbanan, men följde med de andra upp. Senare satt hon i en studio högt upp i en byggnad i Midtown. – Jag såg de otroliga massorna av apatiska människor som bara gick och gick. Hon flydde återigen, denna gång tillbaka till Sverige, så snart det gick att få utresetillstånd efter attacken. Det här var en tid när hon mådde dåligt, kämpade med sina erfarenheter och med att vara ung kvinna i den rådande samhällsstrukturen. Hon upplevde att hon sökte efter en anledning att fortsätta leva. För henne kom föräldraskapet att bli den anledningen. Mycket vände när hon fick sin dotter för snart 14 år sedan. Efter många år i Göteborg kommer Carolina att flytta tillbaka till New York efter sommaren, tillsammans med sin dotter, för att bo där i ett år. Det blir som att sluta cirkeln, en av många cirklar i Carolinas konst och liv. Hon planerar att intervjua fler människor till Örat till marken-projektet, men också fortsätta med det hon alltid gör –den djupt personliga, privata konsten, den som rör kroppen. – Där finns en stor lucka.