Man har himlen i närheten om man bara tar det lugnt och öppnar balkongdörren. Tänkte jag och gjorde så. Jag bor på femte våningen i Berlin. Satte mig på en stol med en dubbel espresso och fick se ett märkligt skådespel utspela sig nere på min egen innergård. En föreställning med en man som stod och pratade med sig själv och viftade Don Quijoteskt i luften och argumenterade som i en domstol. Det var bara en detalj. Det var ingen där. Bara han. Efter en sen natt i hostig rök, verkade han fortfarande vara kvar på klubben i sin egen värld. Klockan var 12.00 mitt på dagen. Att titta på honom var som att titta på teater, eller film med en bio på gården. Bara för mig. Kom på att jag inte suttit och tagit det så lugnt på min balkong på länge. Kanske inte ens någonsin. I vanliga fall brukar jag vara i full gång med förberedelser för årets varieté. Så är det inte i år. HÄPP! Livet går vidare. Som min granne sa för länge sen: ”Blupp!” sen dog han. JAG lever. JAG tänker fan fortsätta. Men lite tacklad i tiden blev jag av att allt inte är som det varit i tjugo år. Väldigt konstigt. Har inte varit mig själv på hela hösten. Det känns inuti så klart. Men jag är inte bitter, bara lite butter allmänt över stämningen i vår stad, landet och i världen. Dom mördar varann i Biskopsgården, Angered och i Frölunda och då tar man bort min varieté. Då blir allt ännu sämre. Så naiv är jag. Kanske skulle ta semester då. Får köpa mig en solstol. Tomt kommer det bli. Något dyker väl upp. Som en ballong som plötsligt kommer ner från himlen. Medan jag funderar tittar jag på killen på gården. Slumpen skänker den improviserade pjäsen ett ballongknippe som killen upptäcker. Han börjar stampa på ballongerna. Smäller ganska högt. Han är inte helt opåverkad så det blir tragikomiskt att titta på. Klarar han panga en ballong med ett stamp? Nej! Två stamp krävs. ”Pang!” Bara tjugofyra kvar. Varför måste han smälla dom? WARUM? Han tar väl sönder dom för att det är så kul när det smäller! Människan är korkad. Världen är full av idioter som bara förstör. Jag får en idé. Jag börjar blåsa upp en massa ballonger och släpper ut. Killen ska få jobba. Han är förvånad. Det slutar inte regna ballonger. Ensam i sin smala siluett omringad av hundratals ballonger slutar han stampa, tar sin ryggsäck och går. Jag är utpumpad efteråt. Jag kommer fortsätta blåsa upp mina ballonger och slänga ut på gården, flyga från mitt fönster, resa runt jorden, göra allt det jag drömt om. Den viljan kan ingen trampa sönder.
Tumme upp: Känn skogen och ta in naturen. Bästa som finns för människan. Skogen talar och pratar med oss. Om vi lyssnar.
Tumme ner: Samhället blir mer och mer ekonomiskt beräknande. Människor blir siffror. Klyftor ökar. Ingen tar ansvar.
Carl-Einar Häckner är trollkarl och komiker. Aktuell i vår med turné i Schweiz och Österrike.
