Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Helgkrönikören Britta Hermansson tycker att mobiltelefonen på flera sätt har blivit ett gissel. Bild: Claudio Bresciani, Anders Ylander
Helgkrönikören Britta Hermansson tycker att mobiltelefonen på flera sätt har blivit ett gissel. Bild: Claudio Bresciani, Anders Ylander

Britta Hermansson: Britta Hermansson: Förlåt för alla gånger jag inte ringde tillbaka

Britta Hermansson tycker att den sämsta funktionen med telefonen är att man kan ringa till den. Och det finns ytterligare en funktion där hon bävar för att ta sig in: kontakter. "Där finns en oändlig räcka med namn. Väldigt många som jag inte har en aning om vilka de är", skriver hon i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Telefoner är ett gissel. Numera har de så många funktioner. Jag kommer på mig själv med att tycka sämst om ringfunktionen. Att folk håller på ringa mig hela tiden. Ber mig ringa upp. Ofta hinner de nå en växel i Ekumeniska centret i Alvik som min telefon är kopplad till. Har en uppförsbacke direkt när jag ska förklara detta om jag väl svarar. När blev det så här? Den klart sämsta funktionen med min telefon tänker jag ofta är att man kan ringa till den. Räkna med att jag ska svara. Om jag kanske slänger soporna eller kliver av spårvagnen och inte hinner, så ska jag ringa upp. Helst innan jag når porten. Annars tar det för lång tid och ”jag har sökt dig” väcker en stress över att inte vara anträffbar.

Men kära ni, så finns det en till funktion som jag ofta bävar för att ta mig in i. Det är kontakter. Där finns en oändlig räcka med namn. Väldigt många som jag inte har en aning om vilka de är. Några som har kryptiska kodord som var aktuella för länge sedan. Till exempel, Kalle, hon som har kiosken, syrrans före detta kille.

Vilka är alla de där nu igen? De vid granhäcken, bilbesiktningen i Vansbro, hemtjänst, Bjärred (som väl är rätt många egentligen) liksom EFS-gården. Man undrar var?

De är alldeles för många osäkra abonnenter. Särskilt med tanke på vilka som en gång fanns riktigt nära. De jag verkligen vill prata med en stund nu och då.

I den listan finns de namn jag inte klarar att radera. Mamma, Marianne, Anita, Gunnar, Dag osv.

De är döda. De går inte att ringa och plötsligt vill jag ändå höra av mig till någon av dem. De finns kvar bland kontakter och blir en påminnelse om att det jag värjer mig för och mest känner som en stress i vardagen, en dag är borta. Det blir definitivt inget svar om jag ändå knappar in namnet och inväntar en välkänd röst i andra änden.

Jag vill att någon av dem ringer till mig. Jag vill svara vare sig jag sitter på spårvagnen, är på språng eller måste ta mig ut från en tyst kupé på tåget. Så fort det bara går försöka ringa upp. Jag saknar er. Ni som fortfarande finns i kontaktlistan och inte kan raderas med ett snabbt klick. Det kräver en viss eftertänksamhet och en bön, ett tack för att jag fick finnas i era liv.

Förlåt för alla gånger jag inte ringde tillbaka. De trötta kvällarna när jag hellre såg två avsnitt av någon streamad serie än ringde en signal. Nu är det för sent.

Å andra sidan slipper ni nu hålla koll på alla kontakter. Alla ni som inte är kvar här, som vi önskade skulle fått leva ett tag till här. Vi som är kvar här, saknar er. Men jag är inte så säker på att ni saknar oss. Jag kan avundas det. I Guds eviga nu, hans Kairos finns ingen tid. Här hos oss finns det som kallas Chronos, kronologin på bibelns grundspråk.

Den här tiden är en gång borta och alla ringsignaler utraderade. Så nu tänker jag försöka ta till vara de som finns och åtminstone svara eller ringa upp någon som, så vitt jag vet, ännu är här. Men just Bjärred känns lite övermäktigt.