Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Helgkrönikören Britta Hermansson skriver om sorgen efter en nästan 100 år gammal väninna som gått ur tiden: "Det är en otrolig förmån att dela vissa sträckor av vandringen med någon som redan gjort sina misstag", konstaterar Britta Hermansson. Bild: Hasse Holmberg, Anders Ylander

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Britta Hermansson: En av de tydligaste stenarna i min grund är borta

"En vän kan bli den mest hållbara av alla de relationer vi lever i. Så mycket glädje, samtal och tårar", skriver helgkrönikören Britta Hermansson med anledning av sorgen efter en nästan 100 år gammal väninna som gick ur tiden för en månad sedan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har för en tid förlorat lite av min vanliga balans. Det svajade till på Valborgsmässoafton och nu letar jag efter en ny punkt för att fästa blicken, och framför allt en stabil sten att sätta ner foten på. Det är en balansakt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Att lyfta blicken och se lite längre fram brukar hjälpa. Men denna gång kom det så oväntat. Ändå helt naturligt och självklart. Min i år räknat äldsta vän gick ur tiden. Hon blev nästan 100 år och planerade parallellt för 100-årsfirande eller begravning. Tyvärr blev det begravning. Jaja, säger alla och inser med mig det självklara i livets gång. Men jag svajade till och söker nu efter balansen igen. Det liksom fattas en sten på den grund vi byggde av vänskap. Jag har vetat att den stenen var viktig, men först nu anar jag den stora betydelsen av att få äga en sådan vänskap. Jag svajar lite helt enkelt.

Vem kan nu med 98 års erfarenhet titta mig djupt i ögonen och säga: "Britta, säg ja när du egentligen inte vågar men vill".

Och inte minst påminna mig om att titta länge i spegeln och säga: Jag är Britta och jag är Guds dotter, när självförtroendet krymper eller någon tränger sig fram så jag tappar balansen. Eller i de mest stressade och omöjliga dagar kunna säga: "Glöm inte att alla dagar har ett slut. Även denna". Så har det nu hänt. Alla dessa dagar är just det. Slut.

Människor som ger det modet kan inte bytas ut. Det blir ett hål i grunden. Jag behöver lära mig parera, återfå balansen och ta mig vidare. Kanske få skicka vidare några av de viktigaste insikterna.

Den här sortens vänskap är ofta annorlunda mot de relationer vi inte väljer utan får med från starten eller de som kommer in i våra liv genom löften att älska i nöd och lust. Alla kan svaja, brista, gå sönder men en vän som liksom kommer in från ett annat håll har otroliga förutsättningar att finnas med som en god och ömsesidig lyssnare och rådgivare där andra går bet. En vän kan bli den mest hållbara av alla de relationer vi lever i. Så mycket glädje, samtal och tårar.

Det är en otrolig förmån att dela vissa sträckor av vandringen med någon som redan gjort sina misstag och hittat mod och kraft att ta sig upp från sankmarker och slukhål. Det bästa har nog inte varit tipsen om hur jag ska undvika dem utan stödet när jag ska hitta en tuva för att ta mig upp igen när jag klivit fel.

Nu kommer också konsekvensen av att gå tillsammans med en vän som var så mycket äldre.

En av de tydligaste stenarna i min grund är borta och det svajar till innan jag hittar stabiliteten igen. Men den kommer. Det finns många tuvor, men ingen sten som kan ersätta den förlorade. Där får det vara ett hål i tillvaron. Kanske det till och med är nödvändigt för att påminna sig om livets skörhet och förutsättningarna när vi bygger vänskap över generationsgränser. Så oavsett vad som händer sedan, så fattas min vän här och nu, konstaterar jag och vinglar till.