Det prövas och provas jämt och ständigt. Vi behöver bara titta på olika tv-program för att se hur människor utsätter sig för olika sorters prov och hur de bedöms därefter. Alltifrån frågesportens Vi som vet mest till Mästerkockarnas provsmakande och bedömande.
På prov sätts vi ofta, det verkar ingå i detta att vara människa. Vi talar om inträdesprov, centralprov eller prövotider. Någonstans ligger här ett räknesätt – vi mäter och bedömer och bedöms – godkänd eller inte – bortgjord eller inte bortgjord.
Prövningens stund, första söndagen i fastans rubrik, och här tycks ordet prövning vara detsamma som frestelse. Vad menar vi i dag när vi talar om ordet frestelse? Är det Janssons frestelse eller att äta en stor gräddstinn semla? Det är sällan vi använder ordet i dess yttersta betydelse idag – det onda som möter oss och som finns runt omkring oss.
Tänk så enkelt det hade varit om vi hade haft en riktigt bra igenkänningsmetodik för att kunna identifiera det som är ont. Då skulle vi kunna påvisa att somliga människor är goda medan andra är onda. Det skulle kännas tryggt och bra. En välkänd konstnär sa härom året, att vad enkelt allt skulle vara om de goda var de som gjorde bra och vacker konst och de onda gjorde dålig sådan, men så är det tyvärr inte.
Och vi frestas, att ställa oss vid sidan, lite avskilda från de andra som om vi hade ett annat och bättre perspektiv. Vi kan utifrån höger- eller vänsterperspektiv tala om vad som är bra eller dåligt för den lilla människan. Det kan handla om flyktingen från Syrien eller missbrukaren på torget, men när det gäller mellanmänskliga relationer så är allt som hindrar oss en prövning, en frestelse till att låta bli, att lyssna till den historia som de bär med sig.
Det ligger alltid en frestelse utlagd framför oss och det är att kapitulera inför det som vi frestas till. Frestelsen att ge upp. På första söndagen i fastan handlar det om att lära känna sig själv, pröva sig själv och erfara att ingen går fri från det onda. Hur goda ideal och målsättningar och förutsättningar vi än kan ha.
Om vi skulle bli besvikna på kyrkan och på de goda organisationerna och mena att jag väntar med att ansluta mig till någon av dem förrän de blivit så goda som man förväntar sig av dem.
Lyd då ett gott råd, lämna genast tankarna på sådant. Du kommer nämligen att få vänta hela livet. Inte ens de främsta av helgonen kommer att vara fullkomliga. Det finns alltid sprickor och skavanker.
Så är det att vara människa och leva med prövningar och frestelser.
