Britta Broman: "Festen är trots allt inte över"

Nu är glada julen slut och julgranen bäres ut, sjunger vi i en lite vemodsfylld julgransplundringsvisa och så var den festen över. De rara julsakerna packas ner i sina lådor, som en markering, att nu är vardagen tillbaka och det enda som återstår är granbarrens väntan på dammsugaren. Ännu en jul läggs till handlingarna och vi funderar över hur den har varit. Blev julen som vi tänkt oss när vi med raska fötter sprang omkring och gjorde allt det som måste göras? Eller är det som Karin Boye skrev, att det är vägen som gör mödan värd. Det vill säga, att alla julförberedelserna blir det som är det viktiga och roliga och när den stora dagen kommer finns det något av bäst-före-datum över den. Alla förväntas tindra och lysa som stjärnan i det blå, men det är inte alltid det blir så. Förväntningarna är högt ställda och då kan det bli lite krampaktigt över allt festfixande. Varför ställer vi till med fester när vi vet, att de alltid har en ände och därefter väntar bara tråkiga uppröjningar? Det finns inget bestående i festens natur utan dess särmärke är kortheten. Jag tror, att festen blir till hos oss för att berätta om, att något särskilt är på gång, i stort och smått. Det kan handla om livets stora tilldragelser, som bröllop, födelsedagar, barnafödande, men också om helger och examensfirande. Listan över vad som kan tänkas vara festgrundande ser ut att bli lång. Inför söndagen är en av texterna synnerligen aktuell för oss julfirare. Nu handlar det inte om berättelsen om Frälsarens födelse och allt omkring denna. Nej, det berättas i stället om ett kalas som blir till alla festfixares mardröm, en bröllopsfest där det fatala inträffar att vinet tar slut. Tänk er själva, alla förberedelser, inbjudningar som har gått ut och så händer detta! Vad det skulle pratas! Händelsen beskrivs i Johannesevangeliets andra kapitel och berättelsen om bröllopet i Kana beskrivs ingående. (Läs den, det är en bra historia). Bland gästerna är bland andra Jesus från Nasaret och han blir indragen i denna krissituation och handlar därefter, det vill säga, han förvandlar vattnet i några tunnor till vin. Varför gjorde Jesus detta under? Framför allt när det framgår av texten, att gästerna redan var berusade. De kunde väl ha suttit där med sina tomma glas. Bröllopsgästerna fick till och med ett bättre vin efter vattnets förvandling till vin. ”Du har sparat det goda vinet ända till nu”, säger gästerna förundrat. Berättelsen om bröllopet i Kana har förbryllat bibelläsare genom tiderna och vi skall nog inte se den ur ett alkoholpolitiskt perspektiv, utan som ett under sprunget ur krisen och bristens situation. Den där känslan som kan komma över oss när allt verkar vara över, när festen är över, kvar är bara tomma glas som skall diskas. Men i den tomheten kommer orden till oss, att det bästa är sparat till sist. Från Kana kommer en hälsning till oss som just har kastat ut granen – festen är, trots allt inte över.

Britta Broman