Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Britta Broman, präst och lördagskrönikör.

Britta Broman: "Fårskallarna har mycket att lära oss"

"Arbetsledning och personalansvar, strategitänkande och behov av goda förebilder – allt finns med i den bild som målas upp av Jesus från Nasaret", skriver Britta Broman i sin lördagskrönika.

Att bli kallad fårskalle är inget vidare. Vi blir förargade om någon skulle tilltala oss på det viset. Säger man till en grupp människor, att de beter sig som en skock får, så ilsknar hela gruppen till.
På söndag är det den Gode herdens söndag, och då handlar det helt följdriktigt om får. Vi ges en bild av får som vallas av sin herde och det är en bild som oftast har framställts som en idyll med ulliga lamm och en gräsmatta, som skulle ha fått golfklubben att bli avundsjuk.
För de flesta är begreppet herde något gammalt och för länge sedan utdött yrke. Åtminstone i vår del av världen. De fårahjordar vi ser beta är oftast i inhägnader och är helt utan herde och ägaren synes inte till. Bilden av herden verkar allt bra gammal och inaktuell.

Men om vi skrapar lite på bilden så kommer det fram ett motiv – ett knivskarpt sådant, som om det vore framtagit av en ledarskapskonsult och då känner vi kanske igen oss.
Vem har inte hört talas om ledarskapskurser? Arbetsledning och personalansvar, strategitänkande och behov av goda förebilder – allt finns med i den bild som målas upp av Jesus från Nasaret.
När människorna vid den tiden följde honom anade de något helt annorlunda. Han predikade inte en livsstil för åhörarna samtidigt som han gjorde något annat själv. Den sortens ledarskap känner vi till – återhållsamhet för de flesta – men inte för ledarna. Men här talas det om att förlåta den som misslyckats, den som svek och inte höll måttet. Synnerligen annorlunda, för orden som möter den som gjort fiasko är: Ut i kyla bara, du får inte räknas till fårahjorden. De flesta bräker med, för det är nog bäst så.
Fåraherden som inte har något att vinna på sitt ledarskap, annat än tillfredsställelsen, att fåren har det bra. Fårens tillgivenhet kan inte manipuleras fram, inte beordras fram. Vi blir allt mer skeptiska mot dem som med maktspråk försöker intala oss, att de vill vårt bästa.

Herden som skyddar fåren mot faror, men också den som ser till att de som inte hänger med i flocken ändå kommer fram. Det är inte bara att gå i täten utan också efter dem, så att ingen villar bort sig. Ett ledarskap som berättar, att du duger, du får följa med, trots att du har skavanker, är gammal och trött eller för liten för att hänga med.
Fårskocken, de dumma fåren, är det vi? Varför berättar Jesus detta?
Jo, här finns en sak som är speciell, förhållandet mellan herden och fåren bär på något unikt. För bland allt bräkande och bland alla ljus kan fåren känna igen sin herdes röst. Bland 20 andra herdar kan fåren urskilja sin herdes röst. De hör på rösten om det är den rätte. Man kan tala så vackert, säga mycket fint och gott, men rösten prövas ständigt av fåren. Sant eller falskt? Om falska herdar dyker upp och vill leda, då kommer inte fåren.
Fårskallarna har mycket att lära oss.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.