Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Studenterna i Lysekil - tio år senare

Minns ni arkitektstudenterna i Lysekil som köpte ett fallfärdigt hus för att få byggpraktik? I år firar de sin tionde sommar och GP har hälsat på igen.
På väggen i köket hänger en lista över saker att fixa innan den stundande jubileumsfesten: rensa ogräs, möblera sovrum, handla bubbel. Det säger en del om vad som hänt sedan sist vi var här. När skaran samlar ihop sig för förmiddagskaffe är det bara två som bär jobbarkläder. Resten av gänget ser ut som helt vanliga sommarklädda semesterfirare. De dukar fram rabarberpaj på husets egen skörd och solen skiner.

Annat var det förr.
Det var sensommar 1998 när vi första gången hälsade på i hörnhuset på Gamla Strandgatan i de äldsta delarna av Lysekil. En tid i Sverige då det inte byggdes mycket nytt och det var svårt att som arkitektstudent skaffa sig den obligatoriska byggpraktiken.

- Åtminstone om man ville göra mer än att koka kaffe och räkna byggnadsarbetare, säger Jenny Stening


Lån på 50 000
Här mötte vi henne och kurskamraterna Henrik Samuelsson, Kristina Olsson, Andreas Lindblad, Sofia Källqvist och Mattias Hammargren som hittat en radikal lösning på problemet. De tog varsitt lån på 50 000 kronor och slog till. Etthundratrettio kvadrat med havsutsikt. När köpekontraktet var underskrivet firade de med champagne under stjärnorna på taket.

Sedan den dagen har det varit ont om champagne i huset. Taket var trasigt, det regnade in och kommunen hade lagt ett vite som krävde att fastigheten antingen rustades upp eller såldes. Att-göra-listan var evighetslång. Byt alla vatten- och elledningar, bygg ett badrum, renovera alla fönster, bygg ett kök, byt fasaden mot havet.

En förutsättning för att våga satsa var att två av de sex, Mattias och Henrik, var utbildade snickare.

Husets ålder och skick bjöd på motstånd av olika slag. Bara en sådan sak som att ingen vinkel är rät.


Tre-fyra år
Tanken var från början att ägna tre-fyra somrar åt arbetet och därefter sälja huset. I dag har de inga planer på försäljning.

- Det vore svårt att hitta ett billigare, eller för den delen vackrare sommarhus vid havet. Pengarna var och en skulle få loss vid en eventuell försäljning hade inte räckt särskilt långt. Och tänk vad trist att stå själv och måla om eller byta ut trasiga tegelpannor, säger Jenny Stening.

- Numera hinner vi inte ses speciellt ofta under resten av året så det betyder också mycket att vi allihop kan träffas här på sommaren, säger Sofia Källqvist.


Rejält arbete
Under åren på Chalmers hade de sex studenterna mer tid än pengar och la fem-sex veckor varje sommar på arbete. Och då snackar vi arbete. Från åtta till åtta. De första åren utan badrum eller kök. All disk och matlagning skedde utomhus. Mattias Hammargren vill minnas att det också oftast regnade. Både på den som stod ute och diskade och in genom taket.

- Regnet var en yttre fiende som svetsade oss samman, säger han.

Vid ett högtidligt tillfälle i veckan tog de minibussen till stans vandrarhem och duschade varmt, annars var det saltvattenstvål i hamnen som gällde.


Skapat samhörighet
Regn eller ej. Tio somrars arbete mot ett gemensamt mål har skapat en samhörighet ingen av dem skulle vilja vara utan. Många vänner har stöttat projektet, andra mest tyckt de varit galna. Mattias Hammargren är osäker på om han skulle rekommendera någon att göra om samma resa.

- Det har varit kul. Men rätt mycket annat än kul också, säger han.

Idag är kurskamraterna sedan länge yrkesarbetande hemma i Göteborg. Studielånen har bytts mot lön, de mest kostsamma investeringarna är gjorda och det är ekonomiskt lättare för dem att vara husägare. Samtidigt har Movitz, Agaton, Ester och Wille kommit till världen. Att hitta en enda vecka där hela sällskapet kan samlas kräver sin planering.

- Alla frågar hur vi delar upp veckorna mellan oss men vi vill vara här tillsammans. Det är det som är roligt, säger Jenny Stening.


Nyfikenhet
Det sociala livet är det som väcker mest nyfikenhet hos andra. Hur håller de sams?

När det gäller beslut kring upprustningen har de samma utgångspunkt. Att försöka förstå huset och människorna som bott där. Det man bevarar görs med rättrogen teknik, så likt originalet som möjligt, medan förändringar redovisas. Som balkongen de gemensamt ritat, låtit tillverka och montera på fasaden mot väster.

En konkret begränsning är att huset ligger i en bebyggelse som är Q-märkt vilket innebär att det finns regler för färgsättning och takmaterial. Historien har givit många fasta förutsättningar som underlättat besluten.

- Bygga nytt ihop skulle nog ha varit svårare, säger Kristina Olsson.


Betänketid
Sovplatserna finns idag på första och tredje plan medan det sociala livet får rum på mittenvåningen där kök och vardagsrum är placerade. Vissa beslut kring just planlösningen har tagit tid. Ibland har det krävts betänketid från en sommar till nästa.

- Men att diskutera och argumentera är också lite en del av sporten, säger Jenny Stening.

Dessutom har arkitekterna gått samma femåriga utbildning. De har skolats in i någotsånär samma smak- och stilideal.

För att få livet på Gamla Strandgatan att fungera finns ytterligare några grundbultar:

Ett skriftligt kontrakt som reglerar skyldigheter och rättigheter mellan ägarna förnyas varje år.


Endagsansvar
En person per dag ansvarar för all matlagning och disk. Så har det varit sedan första sommaren och är en förutsättning för att arbetet ska flyta.

En tredje överenskommelse är att sovrummen, som varierar i storlek och standard, omfördelas varje sommar.

- Vi har också sagt att vi inte ska ta med oss för mycket privata saker hit. Dels för att det skulle bli för trångt, dels för att vi vill ha känslan av att man lätt kan åka hit med kompisar, säger Kristina Olsson.

När den gemensamma tiden i huset krympt har möjligheten öppnat sig för att medlemmarna att åka hit med släkt eller vänner. Eller till och med att hyra ut huset någon vecka då och då. Vilket knappast kan vara särskilt svårt. Den dammiga byggarbetsplats vi besökte vid ett par tillfällen i slutet av 1990-talet är numera ett smakfullt inrett sommarhus. Ljust och luftigt, målat med linoljefärg och med de flesta originaldetaljerna bevarade, utan att bli det minsta musealt.

- Vi har bevarat när det varit möjligt men när vi tvingats bygga nytt har vi gjort det modernt. När vi fick kök och badrum 2001 förändrades vårt liv drastiskt, säger Jenny Stening.


Dyraste köpet
Badrummet rymmer ett av husets dyraste köp, den grå och den svarta klinkern, ("samma som på operan i Sydney") från Höganäs. Toaletten är vägghängd, här finns tvättmaskin och torktumlare.

Köksskåpen är från Ikea medan bänken är en perstorpsplatta med den svarta varianten av mönstret virrvarr. Kyl/frys, ugn och diskmaskin är i borstat stål. En vitvarufabrikant såg potentialen i ett halvt dussin blivande arkitekter och gav generös rabatt.

Gruppen har dokumenterat sitt arbete väl genom åren. De vet därför att runt 2 000 arbetsdagar sammanlagt plöjts ner i huset. De vet att det tar runt en vecka för en person att renovera ett enda fönster.


Lister tärde
Ett annat moment som tärde på tålamodet var att plocka ner alla lister och renovera dem för att sedan sätta dem på plats igen.

Ibland har de tvivlat på sitt förstånd.

- Men när en misströstat och velat kasta varenda list i containern har andra hållit modet uppe. Så har vi kunnat bibehålla nivån, säger Mattias Hammargren.

Faktum är att grannarna ibland sneglar med avund på hur fort saker och ting kan hända på gatunummer 37. Sex hängivna hantverkare som jobbar ett veckoslut, säg åtta timmar per dag, blir 96 arbetstimmar eller närmare två och en halv vecka heltidsarbete. På bara en helg.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.