Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Stolen Sjuan

Trots att han skapat några av 1900-talets stora designikoner kände sig Arne Jacobsen aldrig hemma med uttrycket designer.

Han ansåg att det representerade ytlighet och konjunkturanpassning. Jacobsen var arkitekt. Punkt. Och som alla arkitekter hade han också ett betydande kontrollbehov. Helst ritade han allt, från skorsten till bestick. SAS Royal Hotel i Köpenhamn är ett monument över filosofin, och ett av rummen, 606, är bevarat helt intakt.

I sitt eget hem krävde han att porslin och annat husgeråd skulle vara uppställt i linjalräta rader och barnens leksaker undanstädade innan han kom hem från kontoret. Det sägs att han tvingade hela familjen att i timtal stå och hålla upp olika tavelramar när han ville hitta exakt den rätta vita nyansen till väggarna.

Jacobsen lät först tala om sig 1934 genom Bellevue Strandbad, ett bostadskomplex där han formgav allt från själva husen ned till strandbadets glassbägare, men det var inte förrän efter andra världskriget, som han tillbringade i Sverige på grund av sin judiska börd, som Arne Jacobsens namn blev världsberömt och då tack vare en stol.

Myran, eller 3100 som den egentligen heter, är en produkt som står i skuld till Alvar Aalto, Ray och Charles Eames och bombplanet De Havilland Mosquito. Aalto, som Jacobsen lärde känna under sin svenska exil, hade redan före kriget ritat en plywoodstol, Modell 41. Själva lamineringstekniken förfinades sedan hos De Havilland under kriget, men den enskilt största faktorn stod utan tvekan paret Eames för med stolen LMC av formpressat kryssfaner. Med den som utgångspunkt började Jacobsen skulptera fram Myrans form i lera. Tittar man på någon av stolarna i 3100-serien förstår man att det är långt effektivare än att försöka rita sittskalets komplicerade form även om den kan ge intryck av att vara produkten av ett enda oavbrutet pennstreck.

1952, efter en ganska lång och mödosam process, presenterades så den trebenta stolen som omedelbart fick namnet Myran tack vare insnitten i ryggen. Men stolen väckte inte bara beundran. Omedelbart började man fråga om den inte kunde fås med fyra i stället för tre ben. Jacobsen hänvisade till att om man kan lära sig cykla på två hjul kan man också lära sig sitta på en trebent Myra utan att trilla omkull.

Det dröjde till 1955 innan den fyrbenta stolen lanserades, dock ingen Myra - det skulle dröja till efter Arne Jacobsens död - utan en helt ny stol med modellbeteckningen 3107, eller Sjuan som den kom att kallas. Som konstruktion hade den allt gemensamt med Myran: ett formpressat sittskal av nio lager faner och två lager bomullstyg limmat i press under värmepåverkan, plus en benställning.

Stolen är som en formelbil. Den ser spinkig ut med sina tunna stålrörsben, och den väger mindre än Le Corbusiers glasögonbågar, men så fort man sätter sig iden ger den ett omedelbart intryck av styrka trots att den flexar i rygg och ben.

3107 presenterades på utställningen H55 i Helsingborg i två varianter, en med karmar och en utan. Jacobsen själv hade tänkt sig karmstolen 3207 som huvudnumret men världen vill annorlunda och det blev den karmlösa 3107 som skulle sälja i en upplaga av 5 miljoner under sina första 50 år i produktion. Vad är hemligheten? En sak är i alla fall säker, en Sjua kommer aldrig att se omodern ut. Det delar den för övrigt med en annan tidlös årsbror från 1955, Citroën DS.

Sjuan är inte bara en av världens mest sålda möbler, den är också en av de mest kopierade - Fritz Hansen A/S påbörjar mer än etthundra upphovsrättsprocesser per år. Slå upp vilken möbelkatalog som helst och chansen är stor att där finns en Miller, en Ballon eller en Jackpot. Alla med ett pris på några hundralappar och alla med det gemensamt att de är sämre konstruerade och helt saknar originalets eleganta linjer.

Arne Jacobsens 3107 är numera självskriven på alla designmuseer, så också på ett av de allra främsta, Victoria And Albert Museum i London, men här har man något andra designmuseer saknar: en kopia. Det är inte ens en bra kopia. Stolen har inte bara fel form, ryggen är dessutom försedd med ett utsågat handtag, skevt placerat och med oregelbunden håltagning. Men stolen står där inte för sin skönhets skull. Den står där på grund av ett fotografi.

1963 avslöjades den brittiske krigsministern John Profumo med att slarvigt nog ha delat älskarinna med den ryske marinattachén Jevgenij Ivanov. Älskarinnans namn var Christine Keeler och under hennes femton minuter fick hon bland annat erbjudande om huvudrollen i en film, och i samband med detta anlitades Londonfotografen Lewis Morley för att ta några publicitetsfoton. Morley hade köpt ett halvdussin 3107-kopior på rea i en butik nära ateljén för fem shilling styck och under en eftermiddag brände av en halv rulle med Keeler i olika positioner. Och resten är, som man säger ߪ

Någon film blev det aldrig men det blev en klassisk stillbild, och även om stolen är långt ifrån Jacobsens original så är kompositionen fantastisk. Det är som om stolen var gjord för just Keeler i just den posen och i just det ögonblicket. Ironiskt nog tog försäljningen av originalet ett rejält skutt uppåt efter publiceringen av bilderna på Keeler i kopian.

Designer eller inte men ytterligare ett tecken på Jacobsens storhet och Sjuan status som designobjekt togs förra året när Fritz Hansen i samarbete med Danmarks Aids-fond bjöd in ett antal internationella modehus för att göra varsin tolkning av 3107. Stolarna såldes för ett par veckor sedan (23 maj) hos den danska auktionsfirman Bruun Rasmussen och inbringade totalt 600 000 kronor till dansk aidsforskning. Dyrast, med ett slutpris på 100 000 kr, blev Louis Vuittons gungstol i läder, med Paul Smiths frimärksklädda Union Jack-sjua som tvåa för 95 000 kr.

Och 50-åringen själv? Jo tack. Förra året sålde den bättre än något år innan. Igen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.