Nere i en dal, bland karga klippor alldeles vid havet, ligger de 127 kolonistugorna i Lilleby fritidsby. Området påminner om ett bohuslänskt fiskesamhälle och har varit ett sommarparadis sedan stugorna började byggas på 50-talet. Nu väntar ytterligare en säsong med sol, bad och goda grannar.
Vi ställer oss på Harald Andréns och Lillemor Åkermans veranda och tittar ut över Björköfjorden. Paret bor i ett rött hus med nummer 49 på gaveln. Harald är en av dem som bott i Lilleby fritidsby allra längst. I gattet mellan klipporna syns horisontlinjen och sen är det England nästa. Harald, som är gammal seglare, gillar vida vyer.
– Känslan av att kunna se långt bort och ljuset gör att jag trivs här, säger Harald.
Haralds mamma gillade också ljuset. Hon vantrivdes i sommarstugan i den mörka skogen i Benareby och längtade till solen och kusten.
De köpte kolonistugan i Lilleby i slutet av 60-talet, när Harald var i tioårsåldern. Han minns att hans pappa gick ut på verandan för att grunna över köpet och sedan vände sig till Haralds mamma med en dyster min och sa att de hade blivit grundlurade.
– 42 000 kronor var mycket för ett hus då. Särskilt eftersom det är arrenderade tomter, säger Harald.
På den tiden hade Harald kompisar i vart och vartannat hus. Ungarna sprang mellan tomterna. Några staket fanns inte på den tiden.
De seglade optimistjolle och när Harald skulle hem och äta hissade mamma upp ett vitt lakan på verandan som signal för att det var dags att komma hem.
– Livet här på somrarna var ett paradis, säger han.
Nu har Harald haft huset sedan hans egna barn var små. Priserna på kolonistugorna i Lilleby fritidsby har stigit långt över den köpesumma föräldrarna lade på huset.
Vi kastar en blick in i huset, en av fyra hustyper som finns i området. Det är rektangulärt med ingång på ena hörnet och altanen ut mot havet på den andra. Det är 40 kvadratmeter stort, men med en inredd källarvåning, som inte räknas in i boytan.
Många andra har byggt in altanen för att få ett extra rum. Husen får då den maxstorlek de får ha enligt koloniföreningens regler, 50 kvadratmeter.
Harald Andrén och Lillemor har valt att behålla altanen.
– Vi tycker huset är lagom stort. Det är som att bo i en båt, säger Harald.
Väggar och golv är vitmålade, för ljusets skull. Det som minner om 50-talet sätter sin prägel på huset. Bland annat finns ett skåp för vattenspannen i köket kvar. Vatten och av- lopp kom först 2009.
Efter andra världskriget och en tid framöver fanns det gott om kolonilotter att odla på i centrala Göteborg. Folk skulle så och skörda sina morötter och klara sig i bistra tider och om det kom ännu ett krig. Ett av koloniområdena var Burgårdskolonin, som låg där Svenska Mässan ligger i dag. När Valhallabadet byggdes 1956 exproprierades marken och odlarna erbjöds att bygga hus och kolonilotter i Lilleby i Torslanda. De som hade haft kolonilotter var äldre och få hade bil.
Två mil var en lång väg att ta sig och endast ett par nappade på erbjudandet. Området låg i en dal och bland karga klippor. Ingen lätt plats att odla på.
Men intresset att bygga fritidshus blev allt större. Tomterna stakades ut, det utlöstes en arkitekttävling och man tog fram hustyperna. Koloniföreningen beslutade att Lilleby skulle se ut som en bohuslänsk fiskeby. Snart byggdes det stugor för glatta livet.
Nalle och Peter Almerson har bott i sin gula stuga en bit upp i backen i 13 år.
– Här byggdes husen allra sist för det var lite sankt och man fick dränera och gräva diken innan det gick att bygga här. Området kallas därför lite nedsättande för ”Tarmen”, men vi talar hellre om gräddhyllan. Här är lugnt och skönt och ingen trafik, säger Nalle.
De har en av de minsta tomterna i området och det tycker de är helt okej. På baksidan av huset är det lä från västanvinden och där har de fina medelhavsväxter i krukor. En naturlig stentrappa leder högt upp på berget, därifrån ser de havet.
Vi tar en kaffe på Nalles och Peters inbyggda altan. De gula kopparna ser ut som att de kommer från 50-talet.
– På 60-talet kunde man som kolonistugeägare ansöka om att få ett extra rum genom att bygga in uteplatsen. Det var Hjalmar, första ägaren, som byggde in altanen. Han gjorde ett gediget arbete, bland annat platsbyggde han fönstren, säger Nalle.
Här går det att öppna upp varma dagar och på midsommar kan Peter och Nalle duka ett långbord för 14 personer. I den andra delen av altanen ligger sovrummet.
Nalle har varit ordförande i Lilleby byförening och pratat mycket med de äldre, som nu har försvunnit härifrån. Det Nalle inte känner till om Lilleby fritidsby är inte värt att veta.
– Jag har hört många historier och de blir bara bättre ju mer de berättas, skojar han.
– Bland annat var det en familj på 60-talet, de bodde i Bellevue och arbetade på SKF. Första lediga söndagen på semestern steg de i roddbåten i Säveån med allt sitt bagage och rodde hela vägen hit till stugan. När semestern var över rodde de hem igen. Det tog en dag att ro var väg.
Husen i området byggdes med material som blivit över. Nalle visar på fönstret i stugan och berättar att han hört att
det tidigare satt i en fiskaffär i Gårda. Sedan pekar han på grannens skorsten.
– Vi har en likadan. Känner du igen de gula tegelstenarna? De blev över när Folkets Hus vid Järntorget byggdes.
Själva har de gått varsamt fram med sitt hus och försökt behålla 50-talskänslan.
– Det var fint och såg modernt ut tyckte vi när vi kom hit. De var före sin tid, de som byggde vårt hus. Här fanns öppen planlösning långt innan man började prata om det. Vi har moderniserat köket utan att ändra något när det gäller placeringen och vi lät bygga ett badrum när vi fick kommunalt VA. Det är i princip det vi gjort, berättar Peter Almerson.
I april i år köpte Mia Broström och Peter Frändberg sitt hus. Särskilt Mia hade en längtan efter det enkla. Huset är perfekt för deras behov och de har ingen önskan att ändra på någonting.
– Nej, här är bra. Här inne har till och med ett litet gästrum, så att barn och barnbarn kan komma hit och bo över, säger Mia.
De gillar trädgården med stenpartiväxter i bergskrevorna, liksom omgivningarna med skalbankarna i det naturskyddade området på berget. Snäckskalen, som ligger på gam- mal havsbotten, bröts ända fram till 60-talet. De användes som kalkförbättring i jord och till utsäde för höns, så att äggskalen skulle bli riktigt hårda. Skalen skeppades på båtar från Sillvikshamnen.
I naturreservatet växer både blåsippor, gullvivor och sällsynta orkidéer, som kärrknipprot. Mia och Peter, som brukar promenera här uppe, är minst sagt förtjusta sitt nya område:
– Det är ett fantastiskt landskap här ute, säger båda.
