De småländska isterbanden är viktiga.
– Det är min mormors recept och hon hade fått det från prästgården hemma i Småland där hon jobbade som ung. De var det absolut viktigaste på julbordet.
Så har det också fortsatt för Margaretha. Oavsett var hon bott under årens lopp har hon lagat sina isterband. För några år sedan fyllde doften av dem en sjurummare i Vasastan. I dag utgör de den där extra julstämningen i en tvåa med utsikt över takåsarna i Göteborgs innerstad. En parisisk känsla med smak av Småland.
– Jag älskade julen som barn och jag gör det fortfarande. Att hålla fast vid och vårda en tradition ger också trygghet. Det jag fick av mina föräldrar och min släkt vill jag ge vidare till mina barn och barnbarn.
Vid det här laget har Margaretha Anderssons barn en ansenlig samling tomtar. Varje år får de en ny liten tomte med årtalet inskrivet. Sonen väntar det här året på sin fyrtiosjunde.
Margaretha berättar om en barndom där alla, barn och vuxna, lade ner sin själ i julfirandet. En jul där varje liten förberedelse fick en ceremoniell betydelse.
Hon växte upp vid sjön Åsnen i Kronobergs län. Pappan var stins i Ålshult och familjen bodde i stationshuset. Det förpliktade. Varje luciamorgon kl 06.00 när första tåget ångade in, stod Margaretha och hennes tre systrar i full luciamundering på perrongen och lussade tågpersonalen.
– Det roliga var ju, så här efteråt, att konduktören och lokföraren steg av tåget och lät sig lussas i lugn och ro medan passagerarna fick sitta kvar på tåget och vänta!
Alla blev förstås betagna i den lilla barnaskaran som stod där med tända ljus i den tidiga morgonen. Och Margaretha och hennes syskon upplevde i sin tur glädjen i att överraska och ge. December blev månaden man delar med sig av till andra.
När Margaretha räknar sina tomtar och ser tillbaka häpnar hon över den energi som lades ner under den mörka årstiden i väntan på julaftonen. Särskilt minns hon julaftonen 1953.
– Jag var elva år och morbror Ture och moster Ellen hade gjort en tomte som var nästan lika stor som jag. Jag upplevde den som verklig och en smula skrämmande. Nu står den lite i skymundan i tomterummet för minsta barnbarnet blev rädd förra året.
I december omvandlas Margarethas tvårummare till ett tomterum och ett änglarum. Tomtarna huserar i vardagsrummet medan änglarna invaderar matsalen. Köket med charmig sovalkov är öppet för alla men främst är det förberedelserna för julmaten och ljusstöpningen som ska ha plats. Isterbanden är bland det som görs sist och är tecknet på att nu är det jul!
Hur orkar du? brukar vännerna fråga Margaretha när de ser allt pynt som varje år ska packas upp och placeras ut för att sedan efter några veckor packas ner igen. Svaret är alltid detsamma: Ett kärt besvär. För historien, det förflutna, tar gestalt.
– Den lilla kyrkan, som mina barn fick 1968 av mina föräldrar, har jag restaurerat. Jag har målat och förgyllt, bytt ut de lite plastiga fönstren och inrett med små bänkar.
Kyrkan reser sig i ett snöigt lilleputtlandskap. De små husen runt om är från barndomshemmet i Småland. Småfolket likaså, medan en del under årens lopp införskaffats i antikbodar och på loppis.
– Sån´t folk man aldrig hittar nu för tiden!
Gatlyktorna som sprider sitt varma sken, paren på bänkarna och den lille hunden kommer från Chicago. Ena dottern är flygvärdinna och under sina resor har hon alltid haft med sig någon väl vald pryl att julpynta med. Här är det småfolket från det stora landet i väster som nu förenas med sina bröder och systrar, utmejslade i det forna svenska utvandrardistriktet.
De välgjorda gärdesgårdarna, vedtravarna och isbanan kommer också från Chicago. I Margarethas fantasi blir isbanan den frusna Åsnen där hon gick på skridskor som barn och givetvis är det denna enda kväll som blivit modell för alla.
– Det är kvällen innan julafton. Hela sjön är frusen och jag tar på mina klossar hemma i köket, och ger mig ner till isen och ut i julkortet.
Margarethas hem är en nostalgivandring i julfirande. Änglarna som hennes mamma gjort hänger i fönstren. På bordet står en tomte vid varje tallrik och håller upp ett placeringskort. I taket glittrar prismorna i den gamla franska takkronan. Och farmors gamla mässingslampa i tomterummet bär röda rosetter. De ting som inte är gjorda för just julen får en egen liten jultouch. Den stiliga kandelabern ståtar med handstöpta ljus inlindade i krusat silkepapper.
För barnbarnen är Margarethas julhem ett eldorado och varje barn har beroende på ålder sin egen lilla favorit. Rasmus har just nu dasstomten. Jodå, det finns tomtar som sitter på dass.
Egentligen är det inte mängden tomtar och änglar som sätter i igång minnet. En enda liten pryl eller några ord kan sätta i gång en hel värld. På bordet ligger ett nummer av Smålänningens jul.
– Vi hade den i mitt föräldrahem och nu låg den framför mig nere på Domus på Avenyn!
Hjärtat tog ett jätteskutt. Plötsligt pulsade Margaretha i tomtens fotspår i barndomens vita landskap.
Rött för glädje
vitt för vårkänsla
julhus. Händelsevis hamnade Margaretha i ett hus med röd dekor. Hon kan se alla julljusen i Göteborg glimma i mörkret.
Småländska isterband
Hel sats ( 17 korvar ca 40 – 50 cm långa)
13 – 15 meter svinfjälster
5 1/2 kg fläskfärs (obs, den ska vara fet)
2 kg kokad potatis (okokt 2 1/2 kg)
1/4 kg havregryn
5 tsk finhackad rödlök
2 1/2 tsk vitpeppar
3 tsk kryddpeppar
1 rågad tsk salpeter
10 tsk salt (jag tar minst 15)
ungefär 1 1/4 liter kallt vatten
Koka potatisen med skalet på dagen innan. Mal den sedan i köttkvarnen.
Blanda samman alla ingredienser (jag brukar använda händerna). Smaka av med salt och peppar.
En assistent med korvhorn underlättar när du ska stoppa fjälstren men det går också utan (gå in på nätet, här finns många tips).
För att korvarna ska torka ska de hänga fyra dygn på en stång, helst på en vind eller källare där det är kyligt. Jag måste ha mina i köket och stänger då av värmen. Vänd dem efter två dygn så att alla sidor torkar.
Lägg dem sedan i frysen och ta upp efter behov.
Men gör det ett dygn innan de ska ätas så att all fukt försvinner och de blir härligt knapriga.
.
