Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/12

Sagolik trädgård ger fantasin vingar

Få platser är så perfekta för drama och illusion som denna trädgård. Från första snödroppen till sen oktober då dahlian under nattens frostiga timmar sjunker ihop i en febril sista dans. Lägg där till hundar och ankor, levande och konstgjorda. Scenografin är klar.

Camillas trädgård väcker nyfikenhet. En orsak kan vara det höga staketet. Tätt sittande pinnar målade i mörkgrönt med ljust grå toppar. Mellan spjälorna skymtar vattenblänk och drivor av tulpaner, narcisser och kungsliljor. Att gå nära för att kika in blir ett måste.

En augusti, minns jag, hängde kinesiska lyktor i det stora äppelträdet och speglade sig i vattnet. När kvällsmörkret kom var magin fullständig. En annan gång i slutet av juli hade rabatter grävts upp och mängder av plantor väntade i sina kassar på att komma i jorden. Bara detta att gräva upp allt. Mitt i hettan.

En tredje gång har naturen, den vilda, helt tagit över en del av trädgården. Det gamla hönshuset är igenvuxet och det är omöjligt att gå vidare utan att knacka på och fråga. Vem är människan bakom all denna kreativitet och samtidigt befriande förmåga att inte låta sig hetsas? Och vart tog de kinesiska lyktorna vägen?

– Åh, rislamporna från Ikea! Dom är slängda. Men det var då.

Underförstått att nu är det annat som gäller. Hon som svarar heter Camilla Reimer och hennes filosofi är att ”detta ska vara en trädgård där man upptäcker saker”.

Vilket man också gör. Rådjurskidet som ligger hopkrupet bakom årets första lysande blå iris smälter ihop med fjolårets bruna löv. Att kidet är i sten är oväsentligt liksom de ståtliga hundarna som vaktar dammen. Familjens labradorer och dagishunden är för impulsiva och osäkra som vakthundar. Det här är ett hus och en trädgård som tål mycket men så har det också en lång historia.

Huset byggdes 1903 och bottenvåningen var då bageri. På våningen ovan bodde två familjer och högst upp var barnhem. Professorskan Weibull bekostade barnens vistelse och skötare.

Camilla Reimer och hennes familj flyttade in hösten 1994 och trädgården var då i ett helt annat skick. I väntan på våren arbetade maken med det norskinspirerade staketet. Matchande järngrindar hittades på Hus till Hus återbruk i Alingsås.

– Vi längtade efter våren och alla dess snödroppar men ack så besvikna vi blev. Inte en enda. En grannkvinna hade emellertid fullt med scilla i sin trädgård och när hon såg min besvikelse skar hon av massor och kom in med två hinkar!

På den vägen är det i Camillas trädgård. När hon planterar handlar det om mångfald.

– I början var det nog lite plottrigt Jag satte fem lökar här och fem lökar där. Nästa steg var en färgkoordinerad trädgård och nu är jag inne på något helt annat. Nu är min trädgård hysterisk.

När har en trädgård sin bästa dag? Sanningen är kanske att för den inbitne trädgårdsälskaren finns inget bäst före eller efter. Det finns alltid något att hänföras över. Vad gör det om den röda pionen Svarte Petter inte slagit ut sina kronblad? Dess existensberättigande består lika mycket i de nästan svarta skotten på de svartröda stjälkarna.

Ett av våra stora ögonblick ägde rum i maj. Camilla har satt upp hängmattan i det stora äppelträdet. Själv dinglar hon i den under skyn av vitrosa äppelblom. Längs stammen klättrar murgröna, klematis och New Dawn. Rosen når ända upp till toppen och för att förstå dess djärvhet ska man helst stå på husets översta våning.

Den här dagen har alla gripits av stora vårruset. Hundarna, de små mignonankorna som nyss kommit ut ur ruvningsmaskinen inne i köket, och koikarparna i dammen leker vilt. Och inte nog med det. Här och där dyker uppstoppade fåglar upp i grönskan. Verklighet och fantasi flyter samman. Hur kom dammen till förresten?

– Jag hade börjat gräva ut för hand och det tog tid för den skulle bli stor, tre gånger nio meter. Men så hade jag hantverkare här och när de såg mig med spaden i jorden bad de att få fortsätta – med grävmaskin.

Klar blev den och gediget gjord dessutom. Den rymmer 13 kubikmeter och bottenfryser aldrig. Koikarpen kan leka där året om.

Längs dammen löper en lång buxbomhäck och innanför den blommor i mängd alltefter årstid. Dagen för stora våryran fylls den av vita narcisser och tulpaner. Några månader senare väcker några frökapslar vår beundran.

– Det är frökapslarna från den stora vita kungsliljan, Lillium regale, oslagbar i doft och skönhet. Jag låter dem stå kvar för att de är så vackra. Kanske tar det bort kraft från löken men det är det värt. Förresten, man kan dela löken som man delar en vitlök och sätta nya!

Nästa steg var en färgkoordinerad trädgård och nu är jag inne på något helt annat. Nu är min trädgård hysterisk.

Mitt emot lyser dahlior i mängd och återigen slår det mig att alla dessa lökar och plantor måste ha kostat en förmögenhet. Men inte alls, säger Camilla. Buxbomen har hon satt som sticklingar, dahliorna frösår sig. Visserligen korsar de sig helt vilt och resultatet blir inte alltid så lyckat, men det går ju att köpa fler. Vartannat år beställer Camilla lökar i hundratal från Holland. Dessutom passar hon på när plantskolorna har utförsäljning. Att Chelsea Flower Show blivit ett årligt måste och källa till inspiration är ett understatement.

– Engelsmännen accepterar ett visst förfall, lava och mossa och använder sig inte hysteriskt av högtryckssprutan.

Hur djupt Camillas intresse för engelsk trädgårdskonst är förstår jag när hon visar mig sina blomsterakvareller. Hon har gått på kurs hos den botaniska akvarellmålaren Evelyn Binns och minutiöst studerat ståndare, pistiller och bladens nerver. Därför är det överraskande  och begripligt på en och samma gång när hon säger:

 – Jag älskar träd och skuggan de ger och efter hand dras jag mer och mer till blad, stammar, former och strukturer. Om jag skulle välja mellan blad och blommor väljer jag blad.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.