Just här, längst västerut på Onsalahalvön tillbringade Anna Manteus somrarna som barn. När GP Bostad är på besök har våren inte riktigt velat komma igång, havet är lika grått som himlen och det blåser snålt. Men för Anna står platsen för ro i sinnet.
- Jag har min själ här. Att komma ner hit har alltid varit sinnesfrid för mig, nu är det så skönt att bo här, säger hon.
2008 gav hon en bok om stress, Kvartslivskrisen, och hur man kan hantera den.
- I samband med det började jag fundera över mitt eget liv och hur man ska göra för att inte stressa sönder sig. Människan behöver återhämtning och det är viktigt att må bra hemma i vardagen, så att man slipper fly bort för att kunna koppla av.
Hon bodde då med sin man Stefan och dottern Ester i Tångudden i västra Göteborg. Här på Onsala hade hennes föräldrar en sommarstuga som blivit utbyggd till åretruntboende och det fanns utrymme att stycka av en tomt, på de klippor Anna lekt som barn. Beslutet att flytta till sommarens paradis växte gradvis fram.
- Dels är det naturen, rymden och utsikten. Här ser man vyerna varje dag, det mår jag väldigt bra av. Och så är det bättre luft, öppnar man dörrarna känner man doften av tång. Sedan är det ett trevligt område, och det finns många småtjejer i min dotters ålder.
Anna och hennes man fick kontakt med arkitekten Stefan Rupert på Inobi ab; ett hus han ritat tidigare blev utgångspunkten. Det var uppbyggt av boxar förskjutna i förhållande till varandra.
- Det fick bilda främre delen av huset med kök och vardagsrum. Sedan kom jag med en skiss på en servett hur jag ville ha bakre delen av huset, säger Anna och skrattar.
Anna är inredningsdesigner med egen firma, och här kunde hon knyta ihop det professionella med det privata och använda sitt yrkeskunnande för sitt och sin familjs välbefinnande.
- Jag har försökt tänka mycket på hur vi lever, hur vår vardag är. Hur vi rör oss i huset och var vi behöver förvara saker. Vardagen ska vara enkel, säger hon.
Med utgångspunkt i idén med förskjutna boxar och Annas servettskiss ritade Stefan Rupert huset och sedan modifierade Anna det efter sina önskemål, ändrade på fönsterplacering och fönsterstorlekar, valde material och färger.
- Stefan var till stor hjälp i början av processen. När bygglovet var klart tog jag över det fortsatta arbetet, säger hon.
Hon påpekar att hon arbetar på ett liknande sätt i sina andra projekt och går utanför vad inredningsarkitekter brukar göra.
Den främre delen av villan har ett stort kök med matplats som är öppet mot vardagsrummet två trappsteg ned. Konstruktionen med förskjutna boxar ger dels möjlighet till fönster på oväntade ställen, som vid en mysig sitthörna i köket, dels ger det möjlighet att rama in uteplatsen, som ligger i flera nivåer mot sydväst.
Fasaden är gjord i långsamvuxen gran från Norrland för att stå emot klimatet vid kusten. Den fick stå obehandlad utsatt för väder och vind i ett halvår, därför blev den grå direkt när den sprutades med järnvitriol.
Solskydden över fönstren har både en praktisk och en estetisk funktion.
- De breddar huset lite, annars blir det väldigt fyrkantigt eftersom det inte har något takutsprång.
Vid entrén finns ett indrag och Anna har ritat den speciellt sågade sponten i den liggande panelen där.
- Jag ville bryta av den långa väggen, det måste hända något på den, säger hon om indraget.
Den bakre privata delen av huset är nästan labyrintisk.
- Avsikten var att få en rörelse genom huset så att man vill ta sig vidare, säger Anna.
Planlösningen är uppbyggd efter familjens behov och sätt att leva. Sovrummet med Annas arbetsrum innanför har havsutsikt. Det ligger skiljt från TV-rummet som har gästrum innanför. Barnrummet ligger mittemellan de två avdelningarna.
- Vår sovavdelning är lite avgränsad och det är också gästrummet, det ska vara ostört för varandra. Och när Ester blir äldre kan hon välja att ta gästrummet till sitt rum. Jag har försökt tänka långsiktigt.
För att inte villan ska sticka ut för mycket från omgivningen har Anna valt att spränga ned den i berget och att inte bygga i två våningar, trots hon då skulle fått mycket mer havsutsikt.
- Jag ville smyga ned huset så mycket det gick.
Nu vilar bottenplattan på krossgrus efter sprängningen, utom vardagsrummet som sticker ut över bergskanten och bildar en carport och tak på ett förråd.
Sprängningen gör att tv-rummets liggande fönster är i nivå med berget bakom.
Villan är på 204 kvadratmeter, takhöjden är 30 centimeter högre än vanligt, 2,70 meter, och fönstren går upp till 2,40 över golvet vilket gör mycket för utblicken. I taken sitter infällda riktbara spotlights som eliminerar behovet av hängande taklampor.
Designen är vad Anna kallar en form av modern funktionalism. För att komma från det stramt modernistiska har hon använt material och färger för att skapa trivsel. De flesta väggarna är klädda med samma granpanel som fasaden, men målad i olika naturfärger.
- Jag har strävat bort från det vita. Jobbar man med enbart vita väggar och tak riskerar både rumslighet och form att försvinna, liksom värme och personlighet. Särskilt i öppna planlösningar. Därför har jag också valt rå sågad panel på en del av väggarna.
Hon har dragit upp fönstren från golvet för att ge en mera ombonad känsla. Köket är mörkt för att kännas lite varmare. Och det är smygande övergångar mellan olika färgteman för att intrycket inte ska bli oroligt.
Dessutom har Anna experimenterat med golvmaterialen.
- Jag gillar att leka med olika material, säger hon.
Golvet i hall och kök utgörs av den mattslipade bottenplattan, golvvärme gör den behaglig och den känns mjuk att gå på. Vardagsrummet har ett Junckersgolv i massiv ek, sovrummen har borstad furu behandlat med vitpigmenterad hårdvaxolja, grovkök/tvättstuga har gult epoxygolv, badrummet ljusgrå klinker och gästtoan har knappmosaik.
Det är lätt att få kontakt mellan inne och ute, dörrar ut till altanen finns från kök, vardagsrum, sovrum och badrum.
- Naturen ska vara tillgänglig, när man öppnar upp så hör man havet och måsarna och andra människor.
Anna är glad att hon tilldelades arkitekturpriset tillsammans med arkitekten.
- Speciellt glad är jag på grund av motiveringen Det enkla blir det funktionella och rymmer såväl god arkitektur som anpassning till platsen. Det var precis de tankarna jag haft från början och det är verkligen en bekräftelse, säger hon.
Per-Olof Eliasson
