Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Prästgården i Tunhem brukas än

Prästgårdar läggs ner och stora kulturvärden försvinner. Så har det sett ut sedan kyrkan skildes från staten vid millennieskiftet. Men på Västra Tunhem finns den unika prästgårdsmiljön från 1700-talet bevarad. Här bor och arbetar det engagerade kyrkoherdeparet Lennart och Ann-Marie Fridefors.
Ett jordiskt paradis, den vackraste prästgård han sett. Så beskriver Carl von Linné Västra Tunhem i sin skildring Wästgöta-resa från år 1746.

Prästgården ligger idylliskt i en ekhage vid foten av Hunneberg mellan Trollhättan och Vänersborg. Kyrkoherde Lennart Fridefors, som prästvigdes 1969, flyttade hit tillsammans med hustrun Ann-Marie för 20 år sedan.

- Idag väljer yngre präster oftast att inte bo i prästgården, man är ju aldrig ledig om man bor här, konstaterar han.

Ann-Marie Fridefors berättar att en del besök kommer lite överraskande.

- Jag kan stå i köket och dona och plötsligt står det en karl i dörren. Här är verkligen öppet hus.

Navet i trakten
Deras kyrka och prästgård är navet som traktens sociala liv kretsar kring, precis som det var förr i tiden. Fast vissa aktiviteter skulle man knappast drömma om då.

Som studiecirklar med ysta ost, stöpa ljus och baka på programmet. Korandet av årets Tunhemsbo och nationaldagsfirande. Amatörteater, revyer och utställningar, alltifrån tomteparad och konst till brudklänningar genom tiderna.

Det droppar också in spontanbesök, den stora gräsmattan är populär brännbollsplan för skolklasser. Sommarhalvåret lockar prästgårdsparken med guidade visningar. Då kan själva Carl von Linné dyka upp i örtagården.

- Fast egentligen är det botanikern Anders Bohlin som klätt ut sig. Eller någon från den amatörteatergrupp jag är med i, säger Lennart.

Kulturminnesmärkt
Västra Tunhem är kulturminnesmärkt och en av Sveriges äldsta och mest intakta prästgårdar. Här finns tretton faluröda hus, där åtminstone mangårdsbyggnaden, de två flyglarna och lusthuset är från 1700-talet. En del virke är återanvänt och därmed ännu äldre.

- Alla husen är byggnadsminnen, till och med dassen, inget får förändras utvändigt, poängterar Lennart medan han visar runt på ägorna.

Höns, bin i sina kupor och en huskatt, är det djurbestånd som finns kvar. Visthusboden är numera förråd, stallet byggdes om till garage och svinhuset har flyttats. Nu ligger det närmare lantbruket som arrenderar jordbruksmarken av stiftet, inte direkt av prästen som det var förr.

Lennart Fridefors har fullt upp med administration ändå, han är arbetsledare för 20 personer; andra präster, diakoner, vaktmästare och musiker.

Kyrkoarbetet kräver förstås sitt, men även när kyrkoherde Lennart är ledig, så ligger han inte på latsidan. Han och hustrun Ann-Marie plöjer ner mycket möda och tid i prästgårdens trädgård. Här odlar de blommor, grönsaker, örter, frukt och bär, samt pumpor modell större i komposten plus tomater och vindruvor i vinkastet.

Drar nytta av värmen
Vinkastet, ett tidigt sorts växthus, är byggt utmed smedjans ena långsida och drar nytta av värmen från eldstaden därinne. I smedjan arbetar konstsmeden Inge Dahlgren, som dessutom hyr ena prästgårdsflygeln som bostad för sig och sin familj.

- Tidigare när smedjan var brygghus låg eldstaden alldeles intill väggen och försörjde ett sinnrikt rörsystem i vinkastet med varm rök, säger Lennart. Tyvärr får inte rören användas längre på grund av brandrisken.

Inne i mangårdsbyggnaden där prästparet bor, finns fler bevis för deras gröna fingrar.

I vardagsrummet - 70 kvadratmeter stort - står en enorm Benjaminfikus. Den tog Ann-Marie tillvara från en liten julgrupp för 40 år sedan och lät leva vidare i egen kruka.

- En gång om året släpar vi ut fikusen på gårdsplanen för en rejäl genomvattning, berättar hon. Det går åt mellan 60 och 70 liter innan vattnet äntligen går igenom.

400 kvadratmeter
Apropå stort och mycket kan man nämna att bostadsytan i mangårdsbyggnaden är hela 400 kvadratmeter fördelat på 13 rum, att 50 personer ledigt dinerar på prästgården och att de som mest haft 120 gäster till bords. Om man börjar med att duka i köket och fortsätter in i matsalen, vardagsrummet och salongen, som ligger i fil, så blir det en obruten linje av matbord.

Handlar det om mindre sällskap, kan man istället använda övervåningen, inredd i allmogestil och med porträtt av Carl von Linné på paradplats.

- Han sov ju här 1746 när gården var praktiskt taget nybyggd, säger Lennart och grunnar en stund över varför prästgårdarna blev så överdimensionerade förr.

- Man hade väl ofta större familjer, massa tjänstefolk förstås och på den tiden sov fint folk som var ute och reste hellre i prästgården än på gästgiveriet.

Dagens prästfru, sköter detta gigantiska hus själv. Det är kanske därför hon presenterar sig som "Ann-Marie, obetald piga". Dessutom stöttar hon maken på alla sätt i ämbetet. Efter gudstjänsterna tar hon hand om de mer eller mindre nerbrunna stearinljusen. Av dessa stöps nya ljus som säljs på julmarknaden. Inkomsterna från en sådan försäljning har sponsrat nya kollekthåvar till kyrkan.

Osäker framtid
Om två år går Lennart Fridefors i pension. Vad som händer med prästgården då är osäkert.

Västra Tunhem är ju en tjänstebostad och som sådan följer den med ämbetet.

- Vi har alltid varit aktiva, så vi sätter oss nog inte med armarna i kors och gör ingenting. Pensionerade präster brukar anlitas i olika sammanhang, säger Lennart. Förmodligen bor vi kvar i trakten men skaffar oss ett betydligt mindre hus. Det är ju häromkring vi har våra vänner. Frågan är om någon ny prästfamilj vill flytta in i Västra Tunhem efter oss. Man är ju som sagt aldrig ledig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.