Villa Fördäcket på Långedragslinjen är frukten av en spännande och eldfängd dialog mellan beställare och arkitekter. Och där Jens Björkman tillsammans med arkitektfirman Kanozi, som står för det yttre, och OlssonLyckefors Arkitekter, som står för det inre, haft förbaskat kul under resans gång.
Bara idén att bygga tätt intill spårvägen är en provokation.
- Folk undrade hur i all sin dar kan du bygga där? Men jag ville ha en utmaning och jag ville visa hur komplext samhället är. Detta att vi vill ha både och. Ostört läge och nära till kommunikationer på en samma gång! Hur löser man det?
Svaret är gips, spånskivor, treglas.
- Jag gillar bilden av spårvagnar som passerar. Det är så göteborgskt, säger han på sin lätta värmländska. Slänger sig i norska favoriten, soffan Slettvoll, och gör en vid gest.
- Jag ville inte ha åtta stolar runt ett matbord utan tänkte bort några och satte dit en soffa istället. Det blir så avdramatiserat med en soffa.
Ungefär som den ursvenska kökssoffan i trä! Krypa upp och känna sig hemma.
Resan till färdigt hus har varit en lång process. Det hela började år 2002 i Åre. Jens köpte en tomt och började bygga men blev missnöjd med entreprenaden som inte höll vad den hade lovat. Han gav upp Åre men inte drömmen. Hade lärt av misstagen. Insett vikten av kontroll och dialog.
- Villa Fördäcket är en personlig revansch.
Besvikelsen i Åre kom att fungera som rena rama adrenalinkicken. Jens lämnade elektronikbranschen och startade ett entreprenad- och konsultföretag med sig själv som projektledare. Sedan dess har han startat ytterligare några företag och nyckeln till snabbkarriären heter mentorskap.
- Av princip omger jag mig av äldre rådgivare. De har gjort misstagen och lärt av dem. Och det har jag nytta av.
Här kommer lyssnandets betydelse in i bilden.
- Ibland tror jag att man går förbi varann. Ställer inte kraven. När jag sade att jag ville ha slipat betonggolv fick jag höra att det inte gick. Man kunde inte garantera att det inte blev ojämnt. Men det var ju det jag vill ha! Liv i golvet som en kontrast till det sterila.
Jens fick som han ville liksom han fick parketten i taket och väggar av glas.
En mardröm för arkitekten? Knappast, för OlssonLyckefors har som ambition och skruva och skruva ett varv till. I valet av inredningsarkitekter segrade nämligen ung kaxighet framför beprövad visdom.
Johan Olsson och Andreas Lyckefors har båda studerat arkitektur i Holland. Andreas berättar om hur tiden vid Office for Metropolitan Architecture, skapat av Rem Koolhaas, lärt honom plocka in element från en miljö till en helt annan och att experimentera med material och effekter. För OlssonLyckefors har det resulterat i spännande uppdrag som Peacock Dinner Club i Göteborg och Stockholm och livsstilskonceptet Victoria Arena i Göteborg, samt utmärkelser som nu senast i Lissabon. OlssonLyckefors tog hem priset, International Retail Awards, i kategorierna "best shop koncept" och "most innovative design".
Känslan av retro, 80-tal och nattklubb i Villa Fördäcket är alltså ingen inbillning och armeringsglaset i hallen är ett skolexempel på material hämtat från en annan miljö, i det här fallet parkeringshus.
Det senare har varit den kanske största utmaningen men man var beredd. Är det 6.20 från golv till tak och kravet är lika höga balkar i linitglas får man ta lite svinn. Dubbel sats beställdes. En tredjedel kraschade. Resultatet har blivit en magnifik transparent entré i lime, en färg som går i igen i huset.
- Folk garvade när jag sade att jag skulle ha en limegrön ellipsformad öppen spis.
Nu står den där med sina gaslågor. Bära ved och aska finns varken tid eller intresse för.
- Jag vill ha det mysigt och bekvämt men har inte tid att se om och sköta prylarna. Därför består trädgården av sten, grus och tujor. Ett husbygge är ju möjligheten att skapa något utifrån sin livssituation.
Det förklarar allt. Varför en stor del av övervåningen är en enda relaxavdelning byggd kring en bastu. Är man bastufrälst så är man. Toaletten med utedasskänsla är lika självklar. En värmlänning förlorar aldrig kontakten med det ursprungliga. Och köksingången som också är tvätt- och strykrum med mycket garderober och skjutdörrar är specialdesignad för globetrottern. Packa upp och ner och upp igen. Upplevelseresor och jobbresor. Slita av adresslappar. Samla upp golfklubbor eller skidor. New York, Rom, Canada, San Fransisco. Och Florens igen för en avstickare till Petra Santa, Guds gåva till människan.
Men ibland väljer Jens Björkman att färdas genom Bohusläns kustsamhällen, Österlen, Helsingborg och över sundet. Där, på andra sidan, har husen ingen takfot. Precis som Villa Fördäcket.
Jens Björkman gillar små kompakta huskroppar.
- Idag, fortsätter Jens, är vi förblindade av att bygga så stort som möjligt. Alla hus är vitrappade med lärkträ runt höga fönster. Som om arkitekterna har suttit på samma fest. Jag kan heller inte förstå varför man så konsekvent ritar in och skapar ytor som används extremt lite, som arbetsrum och bibliotek, istället för att fundera över var man befinner sig i livet. Här och nu.
Därför är Jens Björkman inte främmande för att relaxrummet kan förvandlas till lekrum och att epoxygolvet kan få ett lager parkett. Lösenordet är flexibilitet. Lika lite som människan är statisk är hennes bostad det.
Jens har heller inte utnyttjat sina 178 kvm. På övervåningen är det till exempel en meter luft mellan allrummet och ena ytterväggen. Ljus strömmar in från fyra väderstreck. Känslan av att sväva är påtaglig.
