Det är värmerekord i slutet av april när vi segar backen upp mot Gamla Varberg, via Tångaberg och genom ett välbesökt naturreservat. Bakom en vajande bambuallé, som leder upp mot det svartmålade huset, skymtar elefantgräs och zebragräs i stora fång.
Bleknad drivved fungerar som räcken runt verandan och när vi kommer runt hörnet sprakar ett hörn av innergården loss i en komposition av lilamålade krukor. De representerar Marocko i Nordafrika. Och så fortsätter det i rum efter rum; Zanzibar, Sydafrika och så Tanzania och Kenya förstås, där Linda Rasmussen och Sven Zetterlund vistats och levt.
Olyckor
Det var Afrika som förde dem samman efter att bådas äkta hälfter omkommit i två olika olyckor. Det är sju år sedan nu. När de så skulle hitta ett boställe i Sverige tog de helt sonika en karta och ritade en stor cirkel från Stockholm, där Sven har sina barn och barnbarn, och till Göteborg, eftersom Linda har sina barn och barnbarn i Danmark. Det blev Varberg.
– Vi började med att leta på Österlen och gick upp längs kusten. Så kom vi till Varberg för vi ville bo nära havet. Först hade vi inte alls tänkt oss det här huset. Det var väldigt fult och det var helt igenväxt runtomkring. Vi var här en kvart innan vi la ner det, minns Sven Zetterlund.
Så blev det ändå som det blev. Som så mycket annat. När det blev påtagliga dräneringsproblem i gräsmattan i våras, började de fundera på vad som skulle kunna göras. Istället för att lägga rör runt huset och pumpa ut, har de byggt en damm på fem kubikmeter på innergården. I tre veckor har de hållit på med arbetet; gjutit en mur mot verandan, dammsugit alla bergsskrevor noggrant och skrubbat rent med högtryckstvätt och finputsat med en liten borste.
Kristallklart
Vattnet är kristallklart och på botten ligger dansk sjösten, och pump med reningsverk skapar tillsammans ett fridfullt vattensorl och en badsjö i miniformat.
– Den blev klar igår och jag har redan provbadat. Den är 80 centimeter djup i den här delen, säger Linda Rasmussen där hon sitter på trädäcket och plaskar med fötterna.
Trädäcket följer i stort sett hela huset runt. Ingången från den lilla bakgården leder in till det gamla dubbelgaraget som i dag är hopbyggt med boningshuset. Hallen är liten och trappan leder upp till verkstaden ovanpå. Linda Rasmussen, som är sömmerska, sitter här och arbetar om afrikanska bruksföremål till modern inredningsdesign, som handmålade kalebass-skal eller palmblad som blir till lampskärmar efter idogt karvande och skokrämsputs. Hon samlar också drivved i stora högar för att göra om till något användbart.
Drivved
– Vi var ute och paddlade en dag i Järleån och kom till en nittio graders böj där det samlats en massa drivved. För mig är det bara skräp, men Linda ser direkt formen och vad det kan användas till, säger han och erkänner att han precis lagt beslag på en av de vackraste bitarna, en som stod som en statyett på övervåningen, eftersom det fattades en pinne till räcket på verandan.
Sven, som arbetat som fotograf och författare, har också sin del av verkstaden här uppe. Mitt på verktygstavlan hänger en bildserie på en morgontrött lejonhona. Han är pappa till flera prisbelönta böcker om djur. Hela huset andas Afrika, i stort och smått. Även om elefantbajset som ligger i en skål i vardagsrummet härstammar från en viss djurpark i Borås.
Detaljerna i huset går i varma naturfärger som terrakotta, brunt, rött och gult. Badrummet är egentligen ganska vanligt med ett trekantigt badkar. Men eftersom det är klätt i brunsvartlackat trä, med mörk träpanel och väggar svampade i orange och med ett golv som ser ut som ett jordgolv, så förs tankarna till Afrika.
Färgpigment
– Vaxet till betonggolvet har jag varit ner i Afrika och köpt. Vi har blandat i färgpigment och strukit det tre gånger med vax. Nu är det mjukt och skönt att gå på, säger Sven Zetterlund.
Ett av sovrummen innehåller en riktig ögonsten med en himmelsäng hemtagen från Zanzibar. Mellan träplankorna i taket syns ett vitt bomullstyg – allt för att skapa en mjuk himmel i ovanför sängen. Utanför rummet i anslutning till köket står en hundra år gammal dörr, med arabinspirerat mönster. Den kommer från Stone Town på Zanzibar och är gjord av ironwood.
Paret har gjort allt själva i huset, målat inomhusväggar vita och golv och fasad i nyanser av svartbrunt. Endast köket står kvar i samma skrud som det var när Linda Rasmussen och Sven Zetterlund köpte huset för tre år sedan. Det är ett öppet kök med bar som har en kant, så man inte kan se exakt vad kocken lägger upp på tallrikarna.
Takbjälkar
Hela storstugan har tjocka takbjälkar som är brunmålade och synliga. Stora delar av väggytorna är täckta av afrikanska masker, textilier och andra konstföremål – från Afrika.
Hela huset är på 200 kvadratmeter. Då är den inglasade verandan på 24 kvadratmeter inräknad. Den var som en vanlig utanpåveranda med skjutdörrar från början. I dag är den husets mest använda rum, året om. Det är isolerat och i plasttaket finns flera olika luftskikt för att hålla värmen vintertid. I väggarna sitter ordentliga treglasfönster. Och på golvet ligger det sisalmattor.
Ovanför matrummets stora fönster har utsirade promenadkäppar, från Afrika, blivit gardinstänger. Bredvid vardagsrummets hörnsoffa står Linda Rasmussens stolthet – ett egentillverkat bord.
– Grannen skulle elda upp trädstockar när jag kom förbi. Då såg jag det här vackra biten och skrek till. Vi fick ut det innan det blev för bränt. Sedan lät jag en smed tillverka ett underrede och lade en glasskiva på, förklarar hon.
Till skillnad från de flesta andra hem, visar paret upp sitt Afrikahus under årets varma månader. De ordnar även konserter med afrikansk musik.
– Vi vill försöka visa upp en positiv bild av en kontinent som ofta får svarta rubriker i tidningarna. Just för att vi själva mötts av så mycket öppenhet och glädje och gästfrihet i Afrika, säger Sven Zetterlund.
