Lerdala station fick nytt liv

När Björn Landström och Solveig Wanland flyttade till Lerdala var det till en dyster tegelvilla från 70-talet. Under sina promenader i området upptäckte de det förfallna stationshuset. Fönstren var trasiga och svalor flög in och ut genom de gapande hålen. Inte konstigt att huset gick under öknamnet Spökhuset.

– Huset såg skrämmande ut där det tornade upp sig som ett kråkslott i mörkret, säger Solveig som trots detta upplevde det som extremt vackert.

De frågade byggfirman som ägde huset, om det var till salu. Men svaret var nej. De ville absolut inte sälja. En midsommarafton flera år senare plockade Solveig smörblommor vid den gamla stationen. Säden på fälten vajade i vinden och när hon såg upp mot huset skimrade det i kvällsljuset.

– Jag fick en stark känsla av att det var där vi skulle bo. Annars kunde vi lika gärna flytta härifrån. Och den här gången sa byggfirman ja – på villkoret att de anlitade dem till renoveringen.

Renoveringen tog ett år. Varnande fingrar höjdes. Förfallet hade gått så långt att det var tveksamt om huset kunde räddas. Vissa såg hellre att det bedrövliga huset tillintetgjordes.

– Men vi stod på husets sida, säger Solveig. Vi var dess försvarare.

Järnvägsrälsen är borta sedan länge

Möten med byggfirman hölls både kvällar och helger. Björn och Solveig turades om att röja i huset och att vara med barnen Isak, Cajsa och Rasmus som då var tre, sex och tretton år gamla. Som rådgivare i renoveringen hade de bland annat länsantikvarie Thomas Carlkvist och ett stort antal böcker om byggnadsvård. Huset döpte de till Villa Bulleribock.

– Det passade bra på ett hus som skulle bli hem åt en stor och bullrig familj som vår, säger Solveig och skrattar.

Lerdala stationshus byggdes 1909 som ett tappert försök att förbinda orten med större städer. Man hade höga ambitioner och när stationen invigdes var det under pompa och ståt. Nationalsången ljöd över fälten och skolbarnen viftade med svenska flaggor. Tre identiska hus byggdes vid stationerna Lerdala, Istrum och Timmersdala.

Husen byggdes tidstypiskt med paneler av olika slag och på flera ledder, med solfjädermönster ovanför de halvcirkelformade vindsfönstren. Trots att det är 70 år sedan sista tåget gick står husen kvar, samtliga som renoverade bostadshus.

Järnvägsrälsen är sedan länge borta, men rester av banvallen finns kvar. Kvar finns också den järnvägsskylt som visar att Lerdala ligger 19,5 kilometer från Skara och 6,5 kilometer från Timmersdala. Texten hade för länge sedan bleknat bort, men med ett uppförstorat fotografi som mall återställde Solveig skylten. Vilket skapade lyriska utrop hos Föreningen för järnvägsskyltarnas bevarande.

"Man måste visa respekt för husets väsen"

Men det var inte bara de som blev lyriska då huset fick nytt liv. Både Björn och Solveig arbetar som distriktsläkare och när en av Solveigs 90-åriga patienter fick veta var de bodde sken han upp.

– Han hade varit ute och roat sig i vårt hus när det begav sig. Här var ju nattklubb på 40-talet, säger Solveig.

Men husets historia rymmer mer än så. I skorstensmuren i det rum som nu är kök hittades ett valv med ett skrin i. Förmodligen var det en rest från den tid då handelsbanken hade sitt kontor där.

Den före detta väntsalen är numera familjens vardagsrum med matsal. Här har Solveig ritat förlagan till den handtryckta eklövsslinga som klättrar upp mot taket. Vackert utmejslade visdomsord är ett annat resultat av Solveigs kreativitet. Ovanför garageporten står skrivet: När människorna tiger, ropar stenarna. Men det är inte bara stenar som kan ropa. Hus gör det också.

– Om man gör övergrepp på ett gammalt hus, då skriker det, säger Solveig som menar att man måste visa respekt för husets väsen.

I möjligaste mån har de strävat efter att bevara de gamla detaljerna, eller återskapat nya efter original. Träfasaden var i förvånansvärt gott skick och behövde inte bytas ut, trots decennier utan underhåll. Fönstren nytillverkades och målades, liksom fasaden, i linoljefärg. Ett av de största ingreppen de gjort är att bygga en tvättstuga.

– Länsantikvarien höjde på ögonbrynen när tvättstuga inomhus kom på tal. Han hade hellre sett den i en separat byggnad på gården. Men där gick vår gräns med tre hemmaboende barn, säger Solveig.

Huset kryllar av myshörnor

En tillbyggnad med sällskapsrum och entréhall har också tillkommit. Det blir många skor och ytterplagg, även om sonen Rasmus numera flyttat hemifrån.

Ljus och luftig rymd präglar familjens hem. Det är hela tre meter i takhöjd på både under- och övervåning.

– Det ger en känsla av att bo i ett palats, men utan palatsets ödslighet, säger Björn som gärna kopplar av genom att blicka ut över björkarna på den stora tomten.

De flesta väggar och tak är täckta med vitmålad pärlspont. Grå fårfällar är utplacerade här och var, på soffor och på golv. Och naturligtvis finns här böcker. I mängder. Björn är en lästok och huset kryllar av fåtöljer och myshörnor att krypa upp i. Gärna då framför kakelugnen eller järnkaminen som det eldas flitigt i kalla vinterdagar. Kakelugnen är original, förutom några enstaka kakelbitar som inte gick att rädda. De utsattes för graffitiklotter när huset stod öde och härbärgerade tjuvrökande ungdomar. Järnkaminen från Broddetorp användes troligen, liksom det försvunna originalet, till att värma upp offentliga utrymmen. Kanske en väntsal på en tågstation? I dag är det inte mycket som tyder på att vardagsrummet en gång i tiden var rum för väntande resenärer. De båda glasdörrarna som då ledde ut på perrongen, är i dag utgång till familjen Wanland/Landströms altan. Men utsikten över de vidsträckta fälten är densamma. Och med lite fantasi kan man fortfarande ana tågvisslingar i fjärran.

1/21

Ann-Christin Mathiasson

livsstil@gp.se